Julgranen är på plats!

När jag var liten var det tradition att granen skulle kläs dagen före julafton. Pappa skulle börja med att sätta upp ljusen och jag skulle hjälpa honom, sen skulle de inte slås på förrän allt annat var på plats. Det skulle vara julmusik i bakgrunden. Mamma pyntade ofta det sista i resten av huset samtidigt. Ibland drack vi glögg.

De år vi var i Sverige och firade jul (och faktiskt ett år i Canada också) så högg vi våra egna julgranar. Mamma och pappa har lite skog, bland annat ett skifte som hade perfekta julgranar. De är säkert alldeles för stora på det skiftet nu. Vi plumsade iväg allihop ut i snön och letade efter den perfekta granen. Alla hade varsin favorit men till slut så enades vi om två stycken. En till oss, en till farmor och farfar. Granarna var alltid lika vackra i skogen. Ibland var de vackra även inomhus. De doftade alltid underbart. Så här är min minnesbild. Den perfekta julen.....

Numera bor jag i eget hus med min egna lilla familj i en annan stad än mamma och pappa och julgransskogen. Vi köper våra julgranar utanför ICA-Maxi. Det är inte riktigt samma sak. I år hände det "tragiska" att det var slut julgranar när vi skulle handla. Jag var ledsen, barnen var ledsna, pappan i familjen var inte lika ledsen kanske. Julgranen är den viktigaste "prylen" för att skapa julstämning av dem alla. Tycker jag. Ljuset och doften. Traditionen och minnena. Att vi får vara tillsammans i familjen och med nära och kära är förstås allra, allra viktigast! Men granen är också viktig. Så idag, när barnen var hos kompisar, smög jag mig in i lill-skogen bakom vårt hus. Jag plumsade i djupsnön, letade en vacker gran, tittade, jämförde och hittade till slut en gran. Inte helt perfekt kanske men den stod tillräckligt nära en annan för att jag skulle kunna hävda att jag "bara gallrade". Jag sågade ner den och drog den tillbaka genom skogen och in till den väntande julgransfoten. Jag njöt! Jag skulle nog ha njutit ännu mer om jag inte hade känt mig som en tjuv, men likafullt så njöt jag. Och nu är jag så otroligt nöjd. Barnen blev överraskade och jätteglada och vi skrattade gott!

Nu är tjuvgodset klätt och vackert och doftar underbart! Nu är det jul igen!

God Jul allihopa!

Jag är arg!

Jag brukar försöka vara positiv här på bloggen men just nu har jag ett stort behov av att avreagera mig. Jag har just kommit hem från L's luciafirande på förskolan. Det var flera avdelningar som hade gemensamt firande utomhus och barnen var fantastiska. Det var vackert med ljusen i mörkret och barnen sjöng med liv och lust som sig bör. L kunde alla texterna och sjunger högt och entusiastiskt och glatt men kanske inte alltid helt i ton och han har en tendens att gå upp i falsett ibland. Charmigt tycker jag med tanke på entusiasmen och glädjen! Det värmer i mammahjärtat. MEN jag retar upp mig så enormt mycket på att det är så många vuxna som inte förstår att de ska vara tysta när barnen sjunger. De har övat och övat, många är säkert ganska pirriga i magen av den stora publiken. Jag tycker helt enkelt att det är respektlöst att inte ta dem på allvar och lyssna. När någon som stod snett bakom mig dessutom börjar kommentera att ett barn sjunger "för jäkligt" då höll jag på att smälla av. När jag dessutom tycker mig förstå att det är mitt barn han pratar om då blev jag ledsen. Tyvärr kunde jag inte säkert avgöra vem som sa det, annars hade jag berättat att det var mitt barn han pratade om. Man säger bara inte så. Skitgubbe!

Tack och lov så var det en pappa som jag mötte i hallen efteråt som spontant berättade att han tyckte att L var så duktig, just för att han kunde texterna och sjöng så högt och glatt! Han tyckte att det var härligt att se. Den pappan hade fattat hela grejen! Det kändes så bra och mitt sårade mammahjärta helades en liten aning.....

Om att nå varandra....

ur "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter

"Jag är ingen politisk person, det får ni inte tro, men jag tänker att män och kvinnor måste samarbeta. Att vi kvinnor kanske har lika stort värde som ni män. Blir ni chockerad nu? Jag tror inte det. Jag tror att ni egentligen förstår. Jag tänker på det där ni sa om broar och bryggor, jag har nog alltid känt det som om jag befinner mig på en flotte, och då spelar det ingen roll om man tar plankor och bygger; det enda som händer är att flotten blir större. Jag tänker på er längtan bort; att den liknar min, att det egentligen är en längtan till något, en längtan att äntligen hitta... och gå över den där bron. Och kanske var det så det var med Rebecka? Ni möttes, och ni gjorde rum för varandra fast det inte var riktigt tillåtet. Jag tror inte på det som de andra säger, att det inte var något märkvärdigt. Jag tror inte att man använder andra människor på det sättet. Man försöker nå. Annars skulle man aldrig sträcka sig från första början. Men när man sedan nått fram är det inte säkert att man vet vad man ska göra."

Det här citatet talade verkligen till mig. Vi sträcker oss mot varandra och vi försöker bygga broar för att verkligen nå varandra, inte bara i kärleksrelationer utan i alla relationer. Ibland lyckas vi. Ibland är det kanske själva strävan att nå som är det viktiga. Ibland bygger vi och bygger och bygger men till slut visar det sig att vi sitter på en flotte och den vi försöker nå sitter på en helt annan flotte.

När man jobbar med människor bygger man broar åt alla håll. Man försöker nå fram. Ibland lyckas man.
Just nu så längtar jag mest efter att sitta på en färdig brygga med familjen och dingla med benen. Titta ut över det oändliga......och bara vara. Tillsammans i det lilla.

Mamman....

Jag vill berätta om mitt möte med "mamman". Läs om henne här först.

Nu är hon återförenad med sina pojkar och bor i Sverige tillsammans med dem och deras 3 småbröder. Hur de till slut hittade varandra är en ödesmättad och fantastisk historia som jag berättar en annan gång.

Hon möter oss i dörren med kindpussar och leenden. Jag känner mig välkommen och efterlängtad. Hon är en liten och nätt kvinna med djupa, mörka ögon och vackra drag. Hon känns gammal och ung på samma gång, värdig och ödmjuk, sorgsen och bekymrad men med ett varmt leende som hon försöker dölja med handen så vi inte ska se att hon har tappat flera tänder fram. Hon bjuder oss att sitta i soffan. Själv sätter hon sig på golvet. En av pojkarna dukar fram juice och kakor åt oss.

Det skulle vara lätt att få för sig att det var en bräcklig kvinna. Den nätta kroppsbyggnaden och det sätt som pojkarna behandlar henne på. Lite som en porslinsfigur. Det finaste och mest värdefulla de har men en aning hjälplös. Och beroende av dem för att kunna kommunicera på sitt nya lands språk. Hon är inte bräcklig, hon är stark och modig och handlingskraftig. Det måste hon vara för att ha klarat det hon har varit med om.

Vi försöker prata lite. Om barnen. Hon frågar om jag har en dotter, förstår jag till slut. Ordet för dotter kan jag ana mig till. Jag skulle vilja fråga henne hur hennes liv har varit. Jag skulle vilja veta hur hon tänker om framtiden i detta främmande land så långt från hennes eget. Jag vill tala om för henne att jag tror på henne, att hon kommer att lära sig svenska och hitta sin egen plats i detta lilla hörn av vår gemensamma värld. Framförallt skulle jag vilja tala om för henne att hon och hennes historia har berört mig djupt i hjärtat. Men jag nickar och säger 1 dotter, T.

Sjöjungfrun

Jag satt vid bassängkanten med de andra föräldrarna på simskolan och såg min dotter glida genom vattnet som en silverpil. Eller kanske snarare som en sjöjungfru, med håret som en glänsande sjal bakom henne. Som fartvind.

Sen saktade hon av, stannade till, låg i vattnet och njöt. Jag såg det på henne- njutningen. Och jag njöt. Njöt av känslan jag såg i hennes ansikte och njöt av hur vacker jag tycker hon är i sina lättsamma, smidiga rörelser i vattnet.

Mitt i njutningen hejdade jag mig. Jag kände hur mina tankar gled in på hur jag skulle hjälpa henne att bli snabbare, eller åtminstone lika snabb men under längre tid, att hålla i och hålla ut. Det var min tävlingsinstinkt som tog över. Min önskan att se henne "vinna", vara duktig, glänsa. En förälders önskan att, i all välmening, hjälpa sitt barn "lyckas", bli det bästa hon kan bli. Nä, har hon tävlingsinstinkt så kommer den när den kommer. Eller inte. Hon har nåt som är så oändligt mycket mer värdefullt- förmågan att njuta. Att vara i nuet. Att stanna upp och känna hur vattnet känns mot huden, att höra hur det låter när öronen täcks med vatten, att lägga märke till hur mönstret i taket ser ut, att känna vattnet bära upp kroppen när man låter den. Och att känna kraften i sin egen kropp när man tar i.

Förlora aldrig den förmågan min älskade T, och jag ska lära mig av dig!

Alltid hos dig av Maria Ernestam

Det är tur att man inte vet vilka beslut som är livsavgörande när man fattar dom. Det är tur att man inte vet vilka beslut man tagit som blir livsavgörande för kommande generationer. Det är ingen mening med att veta. För dom som kommer efter hade det inte kunnat vara på något annat sätt. Det är som det är. På gott och på ont.

I Maria Ernestams bok "Alltid hos dig" är det farmor Rakels beslut som är livsavgörande för barnbarnet Inga. Inga drabbas av en stor sorg när hennes man dör av en hjärtinfarkt. Mitt i sorgen och saknaden efter honom börjar hon leta sig tillbaka i tiden, in i sin farmors liv och öde. Farmor Rakels trygga uppväxt i en religiös familj, pappans död och hennes flytt till den stora staden. Hur hennes liv och hennes beslut får återverkningar ända in i nutiden, för Inga och för många andra människor.

Man skulle kunna kalla det här för en kärleksroman men för mig handlar den lika mycket om systerskap och det band som förenar generationer. Om släktskap och ett gemensamt arv. En gripande bok, väl värd att läsas!

Tant Effie....

Du har för alltid en plats i min barndoms goda minnen och en särskild plats i mitt hjärta.

Ibland får jag sån lust att....

....visa hela världen det finaste jag har!!! Och sen nöjer jag mig med att visa blommor och annat vackert men världsligt. Jag bestämde mig ganska direkt jag började blogga att jag skulle vara lite lagom anonym och framförallt att jag inte skulle visa bilder på mina barn. Jag har resonerat som så att bilderna inte längre tillhör mig när de läggs ut på nätet och jag vill "rå om" mina barn själv. Jag tänker också att jag vill att de ska få bestämma själva när de blir större om de vill synas på nätet.

En nyfiken fråga: Hur resonerar du? Har det varit självklart att göra på det ena eller andra sättet? Det finns inget rätt eller fel, jag är som sagt bara nyfiken och intresserad.....

Den lilla tanten med den lilla hunden....

....ja, så heter hon faktiskt i mitt huvud. Jag vet vad hon heter egentligen men för mig är hon lilla tanten med lilla hunden och JA, hunden måste vara med i namnet.

Jag kommer ihåg henne sen långt tillbaka, från hemmabyn. Hon åkte ofta buss hem från stan när jag åkte hem från gymnasiet. Hon fångade mitt intresse på nåt vis. Kanske var det att hon var så liten och smal. Kanske att hon höll så hårt i handväskan och snörpte så hårt igen munnen. Hon såg alltid arg och sur ut. Hon gick med små, små steg. Och hon luktade cigaretter. Hunden var bjäbbig.

Gräset på hennes gård var alltid exakt lika långt. Blommorna stod i raka, prydliga rader i rabatterna. På vintrarna var snökanterna som skurna, raka och exakta.

Många år senare när jag gick promenader i byn med mammas fantastiska under av vänlighet till hund, en collie - G den äldre, så mötte jag ofta den lilla tanten med den lilla hunden ute på deras gård. Lika prydligt och exakt som vanligt. G den äldre och den lilla hunden var alldeles uppenbart vänner så jag brukade stanna och prata med den lilla tanten med den lilla hunden. Hon kunde vara lite "vass" kanske men hon log och skrattade och berömde både mig, mamma och G den äldre. En trevlig liten tant med en trevlig liten hund.

Det jag vill säga med detta långa inlägg är att ensamhet ibland tar sig underliga uttryck. Ett hej, ett leende och kanske en liten pratstund kostar så lite men kan betyda så mycket. Och vem vet du (jag) kanske lär dig (mig) nånting.......

Hur många gånger måste man göra nåt innan det räknas som tradition?

Lilla familjen hade kräftskiva i helgen. På inne-altan. En mycket uppskattad repris från ifjol. Nytt för i år var citronätartävlingen som vanns av T.

Även om jag kan längta- mycket- efter att ha en riktigt liten i familjen igen så är det rätt skönt att kunna göra såna här saker tillsammans på ett så enkelt sätt. T och L skalade i stort sätt sina kräftor själv och "byggde ihop" sina mackor så som de ville ha dom. Det var bara skönt och roligt och trevlig och gott förstås.

Så min fråga blir, kan jag bestämma redan nu att det är en tradition? Eller måste vi ha gjort det fler gånger först?

Jag vill....

Nyckelord: Självförtroende.........Självtillit..........Själ-känsla

Mina personliga mål under läsåret:

*Jag kan tala om för andra människor vad jag är bra på utan att våndas och utan att använda ord som 'kanske' eller 'nog' eller 'ganska'.

*Jag känner mig nöjd och tillfreds med min arbetsinsats varje dag. Jag uppmärksammar mig själv på allt det jag gör som är bra.

*Jag vet att jag gör ett bra jobb och att jag är bra på mitt jobb.

*Jag lyssnar på mig själv och litar på min intuition och mitt sätt att vara.

Sista Semesterdagen för den här gången....

Sorgligt men sant. Den var skön i alla fall; både dagen och semestern!

Lägesrapport från Huset i Hörnet

För snart två veckor sen tog jag barnen med mig på bussen och åkte hem till mamma och pappa. Jag trodde att jag skulle fortsätta att blogga därifrån men det var så skönt att "bara vara" så det blev ett oplanerat uppehåll.

Vi träffade min bästaste kompis H och hennes underbara barn. Det är så skönt med en kompis som är så självklar att fast vi inte träffas så ofta så "känns det som igår" varje gång. Banden är starka helt enkelt, vi hör ihop. Också fascinerande vilken stolthet jag känner när jag ser hennes barn. Fina, fina barn!
Vi hann med en loppis, lite "turistande", träffa barnens farmor och farfar och sist men inte minst en del "hängmattande" och mammas goda mat!

Just nu befinner jag lite i "sorg" efter att ha läst ut en bra bok, nämligen "Kunzelmann & Kunzelmann" av Carl-Johan Vallgren. Inte alls i samma klass som "Den vidunderliga kärlekens historia" men icke desto mindre fänglsande. Två människoöden, far och son, varvas i boken. En väldigt sympatisk man och en allt annat än sympatisk son som man trots allt känner mer och mer ömhet inför. Läs den!

Jag är en typiskt "samlare". Jag har blivit bättre och bättre på att kasta saker under årens lopp men en sak som jag bara inte kan göra mig av med är kläder! Trasiga kläder sparas för att jag ska "göra nåt" av dem såsmåningom.... Nu har jag faktiskt gjort nåt med några par gamla jeans (och fick lite blodad tand). Dels har jag lappat barnens jeans och mina egna (ett sparat par trasiga favvo-jeans det också) men också sytt lite nya grejer, bl.a. ett pennfack som jag tänker använda på jobbet. Jag har hört att just jeanstyg belastar miljön väldigt hårt. Det krävs stora arealer bomullsplanteringar för att tillverka jeanstyg. Så, till på köpet, känns det lite bra i miljösamvetet att återanvända...... :-) Förutom det så har min skaparlusta stillats med att börja sticka på ett par tjocksockar till T som har vuxit ur alla sina. Det kan ta lite tid så jag måste börja redan nu....

På måndag börjar jag jobba igen efter en lång, härlig semester. Jag älskar mitt jobb (för det mesta) men jag kan ändå inte påstå att jag längtar......

Ett långt inlägg om allt och ingenting.

Nya hyresgäster!

Vi har idag fått nya, specialinbjudna (eller möjligen tvångsförflyttade), hyresgäster i vår paprikaplanta! Två nyckelpigor har fått ett nytt hem, jag hoppas att de trivs och stannar länge. Mat ingår i hyran. Det är "all-you-can-eat-lus-buffé" varje dag så länge det finns kvar en endaste en. Lössen var mindre förtjusta, välkomnade inte alls de nya, snarare flydde de så snart de fick syn på dom. Otrevliga typer dom där lössen, fast jag kan väl kanske förstå dom lite grann. Jag är i alla fall förtjust och hoppas på en lång vänskap med de kära nya nyckelpigorna! Varmt Välkomna!

Ser du dom förresten? Båda två syns på bilden!

Stor tjej, stora känslor!

Förutom att fira dig idag min stora, fina, underbara flicka så vill jag också fira mig själv, världens lyckligaste mamma! Hurra och grattis till mig som har fått äran att vara din mamma! Hurra för att jag får känna dig! Hurra för allt du lär mig om mig själv och om livet! Jag ser på vilka sätt vi är lika varandra och förstår både dig och mig bättre. Jag ser på vilka sätt vi är olika varandra och jag förstår vad det är som jag ska lära mig av dig. Du gör mig till en bättre människa. Jag försöker verkligen lära mig det jag ska, både för din skull och för min egen. (Snälla, se att jag försöker och förlåt mig när jag inte lyckas fullt ut.)

Vi har stått varandra så nära sen den dagen då du föddes. Det känns som ett annat liv innan du fanns och jag var en annan också. Tack för den du hjälper mig att vara!

Jag beundrar din öppenhet för andra människor. Jag älskar att du hejar på folk vi cyklar förbi. Du är din egen person med stark vilja. Du är inte rädd att stå upp för det du tror på. Du är överhuvud taget inte en rädd person. Jag beundrar och älskar det hos dig. Jag älskar din passion och jag älskar det kärleksfulla, go'a hos dig. Jag älskar att vi kan prata böcker och kanske till och med ge varandra boktips.

Vi är båda känslomänniskor och vi låter oss ofta styras av våra känslor. Men du lever verkligen ut dina känslor på ett annat sätt än vad jag gör. Just nu säger mina känslor "Jag älskar dig till tidens slut och lite till!" och de känslorna har jag inga problem med att leva ut till fullo!

Grattis på 8-årsdagen min stora flicka!

Kram

Mamma

En tanke.....

Man kan inte välja allt vad som händer i livet, man kan heller inte välja hur man känner, men man kan välja hur man tänker kring det som händer. Hur påverkas känslorna av tankarna? Kan man påverka känslorna genom hur och vad man tänker? Jag tycker inte man ska "göra våld" på känslor och tankar måste bara få komma men om man väljer ett utgångsläge eller hur vi färgar våra glasögon genom vilka vi ser världen så kanske vi ändå kan påverka livet ganska radikalt (om det behövs)? Behöver jag se positivt på livet? Behöver jag se möjligheterna? Behöver jag bli mer realistisk? Vad behöver du?

Sommardagen!

Idag är dagen jag kommer att längta efter när det är vinter, dagen som ÄR sommar! Jordgubbar, bad, kubb, sol, glada skratt och sköna lässtunder i skuggan. Nu ska jag gå och ta mig en glass så blir dagen komplett!

I kloka kvinnors sällskap av Célestine Vaite

En lättsam och charmig bok som väcker många tankar om viktiga ämnen. Det är i första hand en bok om förhållandet mellan mor och dotter, hur man som mamma på nåt sätt tror att ens dotter kommer att vara som en själv och hur man som dotter måste gå sin egen väg. I bästa fall utmynnar allt "kämpande" med varandra (och sig själv) i en djup relation där båda hämtar styrka, inspiration och glädje hos varandra.

Mamma Materena har många "sanningar" och regler att överföra till sin dotter Leilani. Vissa förankrade i den tahitiska kulturen och vissa helt hennes egna. Några exempel:

• När du hänger tvätt så ska du hänga tröjor med rätt sida upp medans byxor ska hängas upp och ner. Häng ut kläderna på morgonen och ta in dem en timme före solnedgången. Häng aldrig ut dina underkläder.
• Tvätta aldrig håret när du har mens.
• Ät inte inför andra om du inte kan bjuda.
• Det är förbjudet att bli kär i sin kusin eller någon från en fiendesläkt.
• Ansträng dig aldrig att se bra ut då du hälsar på hos en kvinna som just fött barn.
• När någon ger dig en skål med någonting ska du lämna tillbaka den så fort som möjligt med någonting i.
• Börja aldrig tro att du vet mer än jag!

Jag började fundera över vilka sanningar och regler min egen mamma har fört över på mig. Inte lika uttalat som Materena (som spelade in sina regler på band åt sin dotter), men ungefär så här skulle ett litet urval kunna se ut:

• Var alltid snäll och trevlig mot dina medmänniskor, särskilt de som kanske är lite bortglömda eller som inte alla är snälla och trevliga mot.
• Städa alltid upp i köket direkt efter en måltid- innan du gör något annat. Lämna aldrig disk efter en fest till dagen efter.
• Ha ett litet "hemligt" förråd med choklad eller godis någonstans och unna dig en liten bit nån gång emellanåt.
• "Keep an open mind"
• Ta hand om släkten!
• Kom ihåg att säga tack.
• Ta hand om djuren! både stora och små, vilda och tama.
• Ät mycket glass på sommaren.
• Se till att dina fönster alltid är rena.
• Ta hand om dina medmänniskor.
• Glöm inte bort att ringa till din mamma! ;-)

Det finns (och har funnits) många kloka och starka kvinnor i mitt liv. Tack för att ni finns! Och läs den här boken!

Hipp, Hipp, Hurra, på min Födelsedag!

......eller, ja, inte MIN födelsedag. Men det är faktiskt precis 1 år sen jag startade bloggen! Det är värt att fira, i det lilla, tycker jag.

Bloggen är ett utlopp för min kreativitet, en motivation att sätta ord på mina tankar, ett underbart sätt att komma i kontakt med andra människor, en liten stund varje dag som är bara min (även om jag inte skriver varje dag så är jag in och "kollar läget"). Bloggen hjälpte mig en liten bit på väg att ta mig ur en jobbig period i livet. Det är lätt att fokusera på det positiva när jag skriver.....

P.S. Bilden är utsikten från min bloggplats.

Sommarläsning 2010

Så här ser min sommarläsning ut! Sen jag tog korten har jag fått två böcker till av min älskade kusin U. Jag får återkomma med dem senare.

Jag har redan läst "Huset vid moskén" av Kader Abdolah, en iransk man, uppvuxen i Iran men numera bosatt i Holland. Han har skrivit boken för att vi västerlänningar ska få en liten inblick i hur det kan vara att leva i ett muslimskt land. En helt ok bok, inte fantastisk men väl värd att läsa om man är lite nyfiken på hur det är att leva i ett helt annat sammanhang än det svenska.

Nu har jag påbörjat boken "I kloka kvinnors sällskap" av Célestine Vaite. En, för mig, helt okänd författare. Jag kunde inte motstå titeln......

Carl Johan Vallgren har skrivit en av de absolut vackraste böcker jag läst nämligen "Den vidunderliga kärlekens historia". Har du inte läst den så gör det! Nu ska jag ge mig på en annan av hans böcker, "Kunzelmann & Kunzelmann". Jag har höga förhoppningar!

"Alkemisten" av Paulo Coelho har jag läst tidigare, för längesedan. Nu fick jag den av en kollega så jag ska läsa om den. Paulo Coelhos böcker är bra på så sätt att de innehåller en massa visdom och man kan ta till sig det som är sanning och klokhet just för mig. Jag undrar om den kommer att säga mig samma saker nu som när jag läste den senast?

Emelie Cajsdotters "Zander och Tiden" är också en bok som jag förväntar mig att hitta en massa klokheter i. En del kommer att tala till mig och en del kanske jag inte är mogen att förstå.

Maria Ernestams "Alltid hos dig" är en chansning. Hoppas att den går hem.....

Och den sista "Despereaux" av Kate DiCamillo kunde jag bara inte motstå. Det är en barnbok som jag läste högt för min förra klass. Den är helt underbar! Kate DiCamillo är för övrigt en riktig favoritförfattare av barn- och ungdomsböcker. Hon skriver intelligenta, tänkvärda blivande klassiker! I alla fall, den ska T och L få chansen att läsa när de blir lite äldre och jag ska läsa den för min nuvarande klass när de blir lite äldre.

Någon som har fler boktips?

Om du inte ser vad det är......

.......så är det faktiskt en drake! Både T och jag har bränt oss i solen så idag har vi försökt hålla till i skuggan. Det är L och jag som började bygga efter att vi hade sett en bild i en bok på biblioteket idag. Sen kom T och ville vara med också. Det här är alltså resultatet......

Lugnet efter en mycket trevlig storm!

Igår var det stort familjekalas i huset på hörnet! Det var resultatet av en massa förberedelser och jobb. Det var en härlig och intensiv dag med 10 vuxna och 7 barn, buffé, jordgubbar och tårta (tack mamma!), trevliga samtal, skratt, paketöppning, lek, varma kramar, samhörighet och allt annat som hör familjesammankomster till. Dagen/kvällen avslutades tillsammans med mina högt älskade föräldrar med en enkel middag på altanen. DÅ la sa lugnet över oss efter dagens mycket trevliga "storm"! Nu vill jag gärna behålla den bomullsmjuka känslan ända fram till nästa storm........kanske när T fyller år?!

Lycka är......

.....att stå på en strand och blåsa såpbubblor över havet på sin 37-årsdag!

Till L, min stora lilla prins.....

När jag var liten drömde jag om prinsen som skulle komma ridande på sin vita springare och vinna mitt hjärta. Då trodde jag att det var min blivande man jag väntade på men nu vet jag att det var du min älskade son. Du som plockar blommor åt mig, pärlar halsband på löpande band åt mig, försvarar mig i alla lägen och påminner mig varje stund hur otroligt lyckligt lottad jag är som har dig, din syster och din pappa!

Jag älskar ditt sätt att säga "varför" åt livets så kallade självklarheter. Jag älskar ditt sätt att kramas med hela kroppen, ingen kan kramas som du! Jag älskar att lyssna på dig berätta och förklara. Du är så klok och klurig! Jag älskar att du gärna vill krama dina kompisar när du ska säga "hej då". Jag älskar din humor och ditt smittande skratt.

Jag längtar efter att få följa dig i varje steg av din utveckling. Samtidigt vill jag ha dig kvar precis, exakt som du är nu. Kan vi inte kompromissa lite, och se till att det inte går allt för fort- så din mamma hinner med att njuta av varje steg på vägen?!

Idag fyller du fem år. Stora killen!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och lite till, du min stora lilla prins!

Grattis på födelsedagen,

Mamma

Dinosauriekalas i huset på hörnet!

L fyller 5 år på midsommardagen och ville ha ett dinosauriekalas, så vi ordnade ett dinosauriekalas lite i förskott. Hans min när han fick se sin tårta var obetalbar! Gästerna var glada och nöjda och födelsedagspojken likaså.

Förutom att jag är glad att L hade roligt på sitt kalas så är jag också väldigt glad att jag hade gått ner tillräckligt i varv efter att ha gått på semester att jag tyckte det var roligt med alla förberedelser, jag gillar ju att pyssla. Att solen tittade fram denna dag är förstås också ett stort plus. En viss anspänning var det ändå så nu drar jag en lättnadens suck. Nu är det gjort!

Tack Humlina!

Åh, vad glad jag blev igår då jag kom hem och hittade ett paket i brevlådan från underbara Humlina från http//livetiiiiifocus.blogspot.com/. Hon hade en tävling där man skulle känna igen en närbild på rönnblommor och jag vann!

För att förhoppningsvis sprida den glädjen, och som tack till dig Humlina, har jag skänkt en liten slant till Hoppets Stjärna.

Sommarlov för barnen!

Minns du känslan av att ha ett helt, långt sommarlov framför dig? Sol, bad och lek, lek, lek.......

Ett litet kapitel i min biografi ;-)

En epok i mitt liv närmar sig sitt slut. Jag har jobbat på samma ställe i 10 år. Det är mitt hem. Jag har skrattat och gråtit där. Jag har varit lycklig där och jag har förtvivlat där. Jag har mött många människor som har gått rakt in i hjärtat på mig, både fantastiska barn och underbara vuxna. En del av dem får jag återse på mitt nya ställe, samma skolområde men en annan skolbyggnad några kvarter bort. Jag har vuxit så otroligt mycket under de här åren, både som pedagog och som människa- kanske det går hand i hand för alla. Det ena förutsätter det andra. Liksom.

Jag kommer ihåg den unga, entusiastiska, naiva och oerfarna Å som jag var då jag började. Blåögd som människa, grön som lärare. Ibland saknar jag henne. Vem är jag nu då? Formad av åren och erfarenheterna....... Starkare, säkrare, kunnigare. Erfarenheterna syns både i skrattlinjerna runt munnen och orosrynkorna runt ögonen. Glädjen och oron blir större med åren. Styrka och kunskap har sitt pris. Man lämnar ifrån sig en liten bit av sig själv i varje barn man möter. Av de flesta får man mycket tillbaka.

När jag började som lärare ville jag vara medförfattare i ett litet kapitel av varje barns livsberättelse. Nu tror jag mig förstå att jag i bästa fall kan vara en bifigur som hjälper till att driva handlingen framåt i en positiv riktning. Varje människa är ensam författare i sitt liv. Var och en fattar sina egna beslut och går sin egen väg men lyssnar förhoppningsvis till dem som bryr sig om. Jag vill gärna vara med och visa den väg jag tror är den rätta.

När jag gick lärarutbildningen var det en lärare som sa att, då, när vi alla skulle ge oss ut i vårt nya yrke var det som att stå längst nere vid bergets fot. Horisonten var nära, vi hade grepp om situationen även om vi förstod att det skulle bli en lång klättring genom arbetslivet. Ju högre upp vi kom, sa han, desto mer kunskap och erfarenheter skulle vi ha samlat på oss. Men vi skulle också förstå, när vi gav oss tid att se oss omkring, att horisonten var längre bort än vi först hade trott. Vi skulle se och förstå hur mycket det fanns i världen att se och lära och erfara. Vi skulle förstå hur mycket vi hade kvar att lära. Vår lärare ville förbereda oss på att det ibland kan kännas stort, snudd på övermäktigt, men att det i sig var ett bevis på vårt kunnande och erfarenhet. Nu står jag en bit upp på berget och jag ser nånting annat också. Det är oändligt vackert här uppe!

Lyssna!

Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, har du inte gjort det jag bett dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar förklara varför jag inte kan känna som jag gör, trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du tycker att du måste göra något för att reda ut mina problem sviker du mig, hur underligt det än kan låta.

Kanske är det därför som böner hjälper en del människor. För Gud är stum och han ger inga goda råd eller försöker greja saker och ting. Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv.

Så lyssna bara på mig är du snäll och om du vill prata kan du väl vänta på din tur, en liten stund. Så lovar jag att lyssna på dig.

Anonymous

Har gjort lite vårfint!

Jag var verkligen förtjust i den förra bilden längst upp i bloggen men jag var ute och fotade lite idag och ja, det blev en ny bild i alla fall. En "vårigare"!

Stora kramar till er alla vänner där ute i rymden. Ni betyder mycket för mig!

Puss rakt in i hjärtat!

L har uppfunnit ett sätt för pussarna att gå rakt in i hjärtat, och jag lovar- det funkar!

"Mamma, först pussar jag. Sen limmar jag fast pussen med en bamsekram. Sen,
efter ett tag, så sugs pussen in i kroppen, i blodet och då går den rakt till
hjärtat!"

En sån puss klarar man sig länge på!

En fråga till dig....

Vad tänker du om utvecklingssamtal? Dina egna som du hade i skolan (hette kanske kvartsamtal då), de du har varit på med dina barn eller mer filosofiskt?

Jag håller just nu på med utvecklingssamtal med mina skolbarn. Jag som lärare är ansvarig för samtalen. Mina egna barn har nyligt haft sina samtal och då är jag ju förälder så klart, en helt annan upplevelse. L går på förskolan och T i skolan, i ettan. Två väldigt olika samtal.

Vad tänker du? Vad är viktigast att prata om? Vad vill man som förälder veta? Vad vill man inte veta? Har du någon solskenshistoria eller skräckhistoria? Hur har dina barn reagerat på de nya skriftliga omdömena? Tycker du att det är ett viktigt samtal, ger det nånting? Hur borde ett samtal se ut? Berätta!

Trädgårdshelg

Vi hade en underbar helg i den nya sommarvärmen och den gick helt i trädgårdens tecken! T och jag pysslade ihop en liten spaljé och idag har vi satt ut lite luktärter som vi har drivit upp. Vi satte lite frön i våra nya planteringslådor. Lite sallad, rödbetor, kryddor. Salladsärtor och annat smått och gott kommer senare. Barnen gjorde fina, fina etiketter så vi ska komma ihåg vad som är var.

Jag låtsas som jag kan och hittar på lite eftersom men det som är på riktigt är njutningen i att ha en egen lite vrå i världen och att få vara med när det gror och växer, grönskar och blommar!

Gulsippor?

Det finns få saker som gör mig så glad på våren som när vitsippor och andra små, vackra vårblommor slår ut. Jag ser livskraft och längtan i dom. De är ett uppvaknande efter en lång sömnig vinter och ett löfte om sommaren som kommer.

Ifjol hade jag bestämt mig för att jag ville ha vitsippor på baksidan av huset också, inte bara vid bron på framsidan, så jag kunde sitta på vår altan och njuta av dem. Sagt och gjort, på trädgårdsmässan letade jag och hittade till slut en utställare som hade vitsippor ute i sin bil. Hon var snäll och gav mig tre plantor som jag planterade på två olika ställen vid altanen här hemma. På översta bilden ser du mina "vitsippor". Dom är gula?!! Är de nån som vet vad det är för blommor? Gulsippor? Små smörblommor? Eller vad?

Litet inlägg i jämställdhetsdebatten....

Vi satt vid köksbordet och såg ett flygplan flyga förbi utanför, högt upp på himlen. Vi pratade om vilka människorna var som satt i flygplanet och att det kanske var någons mamma eller pappa som var pilot. L tror att det mest är pappor som är piloter. Då säger T bestämt: "Killar! Pappor måste ha bra arbetstider!" Bra tänkt, det bådar gott för kommande generationer! Nästa steg är väl kanske att inse att även tjejer är och kan vara piloter. :-)

Boktjuven av Markus Zusak

En bok som har Döden som berättare kan väl inte annat än bli en tung och mörk historia? Jag trodde det när jag hade läst halva första kapitlet, men sen öppnade sig himlen och släppte fram solen och då var jag fast!

Det är just ljuset i mörkret som är den största behållningen i denna vackra roman. Godheten som frodas mitt i en av mänsklighetens mörkaste stunder, nazisttyskland under andra världskriget. En liten flicka- Liesel, hennes fosterföräldrar, kompisen Rudy, juden Max och till och med borgmästarns fru, alla går de emot nazisterna- på var sitt eget lilla eller stora sätt.

En otroligt varm men också väldigt sorglig historia. Jag citerar SvD "Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: Läs den! (Sen så tycker jag att bilden på framsidan är oemotståndlig- en extra bonus!)

Jag är i goda händer.....

Jag sa till L häromdagen att jag ibland skulle vilja vara liten så nån tog hand om mig. Min kloka, empatiska son säger då "Men mamma, vi är ju en familj. Vi tar hand om varandra!"