Julgranen är på plats!

När jag var liten var det tradition att granen skulle kläs dagen före julafton. Pappa skulle börja med att sätta upp ljusen och jag skulle hjälpa honom, sen skulle de inte slås på förrän allt annat var på plats. Det skulle vara julmusik i bakgrunden. Mamma pyntade ofta det sista i resten av huset samtidigt. Ibland drack vi glögg.

De år vi var i Sverige och firade jul (och faktiskt ett år i Canada också) så högg vi våra egna julgranar. Mamma och pappa har lite skog, bland annat ett skifte som hade perfekta julgranar. De är säkert alldeles för stora på det skiftet nu. Vi plumsade iväg allihop ut i snön och letade efter den perfekta granen. Alla hade varsin favorit men till slut så enades vi om två stycken. En till oss, en till farmor och farfar. Granarna var alltid lika vackra i skogen. Ibland var de vackra även inomhus. De doftade alltid underbart. Så här är min minnesbild. Den perfekta julen.....

Numera bor jag i eget hus med min egna lilla familj i en annan stad än mamma och pappa och julgransskogen. Vi köper våra julgranar utanför ICA-Maxi. Det är inte riktigt samma sak. I år hände det "tragiska" att det var slut julgranar när vi skulle handla. Jag var ledsen, barnen var ledsna, pappan i familjen var inte lika ledsen kanske. Julgranen är den viktigaste "prylen" för att skapa julstämning av dem alla. Tycker jag. Ljuset och doften. Traditionen och minnena. Att vi får vara tillsammans i familjen och med nära och kära är förstås allra, allra viktigast! Men granen är också viktig. Så idag, när barnen var hos kompisar, smög jag mig in i lill-skogen bakom vårt hus. Jag plumsade i djupsnön, letade en vacker gran, tittade, jämförde och hittade till slut en gran. Inte helt perfekt kanske men den stod tillräckligt nära en annan för att jag skulle kunna hävda att jag "bara gallrade". Jag sågade ner den och drog den tillbaka genom skogen och in till den väntande julgransfoten. Jag njöt! Jag skulle nog ha njutit ännu mer om jag inte hade känt mig som en tjuv, men likafullt så njöt jag. Och nu är jag så otroligt nöjd. Barnen blev överraskade och jätteglada och vi skrattade gott!

Nu är tjuvgodset klätt och vackert och doftar underbart! Nu är det jul igen!

God Jul allihopa!

Jag är arg!

Jag brukar försöka vara positiv här på bloggen men just nu har jag ett stort behov av att avreagera mig. Jag har just kommit hem från L's luciafirande på förskolan. Det var flera avdelningar som hade gemensamt firande utomhus och barnen var fantastiska. Det var vackert med ljusen i mörkret och barnen sjöng med liv och lust som sig bör. L kunde alla texterna och sjunger högt och entusiastiskt och glatt men kanske inte alltid helt i ton och han har en tendens att gå upp i falsett ibland. Charmigt tycker jag med tanke på entusiasmen och glädjen! Det värmer i mammahjärtat. MEN jag retar upp mig så enormt mycket på att det är så många vuxna som inte förstår att de ska vara tysta när barnen sjunger. De har övat och övat, många är säkert ganska pirriga i magen av den stora publiken. Jag tycker helt enkelt att det är respektlöst att inte ta dem på allvar och lyssna. När någon som stod snett bakom mig dessutom börjar kommentera att ett barn sjunger "för jäkligt" då höll jag på att smälla av. När jag dessutom tycker mig förstå att det är mitt barn han pratar om då blev jag ledsen. Tyvärr kunde jag inte säkert avgöra vem som sa det, annars hade jag berättat att det var mitt barn han pratade om. Man säger bara inte så. Skitgubbe!

Tack och lov så var det en pappa som jag mötte i hallen efteråt som spontant berättade att han tyckte att L var så duktig, just för att han kunde texterna och sjöng så högt och glatt! Han tyckte att det var härligt att se. Den pappan hade fattat hela grejen! Det kändes så bra och mitt sårade mammahjärta helades en liten aning.....

Om att nå varandra....

ur "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter

"Jag är ingen politisk person, det får ni inte tro, men jag tänker att män och kvinnor måste samarbeta. Att vi kvinnor kanske har lika stort värde som ni män. Blir ni chockerad nu? Jag tror inte det. Jag tror att ni egentligen förstår. Jag tänker på det där ni sa om broar och bryggor, jag har nog alltid känt det som om jag befinner mig på en flotte, och då spelar det ingen roll om man tar plankor och bygger; det enda som händer är att flotten blir större. Jag tänker på er längtan bort; att den liknar min, att det egentligen är en längtan till något, en längtan att äntligen hitta... och gå över den där bron. Och kanske var det så det var med Rebecka? Ni möttes, och ni gjorde rum för varandra fast det inte var riktigt tillåtet. Jag tror inte på det som de andra säger, att det inte var något märkvärdigt. Jag tror inte att man använder andra människor på det sättet. Man försöker nå. Annars skulle man aldrig sträcka sig från första början. Men när man sedan nått fram är det inte säkert att man vet vad man ska göra."

Det här citatet talade verkligen till mig. Vi sträcker oss mot varandra och vi försöker bygga broar för att verkligen nå varandra, inte bara i kärleksrelationer utan i alla relationer. Ibland lyckas vi. Ibland är det kanske själva strävan att nå som är det viktiga. Ibland bygger vi och bygger och bygger men till slut visar det sig att vi sitter på en flotte och den vi försöker nå sitter på en helt annan flotte.

När man jobbar med människor bygger man broar åt alla håll. Man försöker nå fram. Ibland lyckas man.
Just nu så längtar jag mest efter att sitta på en färdig brygga med familjen och dingla med benen. Titta ut över det oändliga......och bara vara. Tillsammans i det lilla.

Mamman....

Jag vill berätta om mitt möte med "mamman". Läs om henne här först.

Nu är hon återförenad med sina pojkar och bor i Sverige tillsammans med dem och deras 3 småbröder. Hur de till slut hittade varandra är en ödesmättad och fantastisk historia som jag berättar en annan gång.

Hon möter oss i dörren med kindpussar och leenden. Jag känner mig välkommen och efterlängtad. Hon är en liten och nätt kvinna med djupa, mörka ögon och vackra drag. Hon känns gammal och ung på samma gång, värdig och ödmjuk, sorgsen och bekymrad men med ett varmt leende som hon försöker dölja med handen så vi inte ska se att hon har tappat flera tänder fram. Hon bjuder oss att sitta i soffan. Själv sätter hon sig på golvet. En av pojkarna dukar fram juice och kakor åt oss.

Det skulle vara lätt att få för sig att det var en bräcklig kvinna. Den nätta kroppsbyggnaden och det sätt som pojkarna behandlar henne på. Lite som en porslinsfigur. Det finaste och mest värdefulla de har men en aning hjälplös. Och beroende av dem för att kunna kommunicera på sitt nya lands språk. Hon är inte bräcklig, hon är stark och modig och handlingskraftig. Det måste hon vara för att ha klarat det hon har varit med om.

Vi försöker prata lite. Om barnen. Hon frågar om jag har en dotter, förstår jag till slut. Ordet för dotter kan jag ana mig till. Jag skulle vilja fråga henne hur hennes liv har varit. Jag skulle vilja veta hur hon tänker om framtiden i detta främmande land så långt från hennes eget. Jag vill tala om för henne att jag tror på henne, att hon kommer att lära sig svenska och hitta sin egen plats i detta lilla hörn av vår gemensamma värld. Framförallt skulle jag vilja tala om för henne att hon och hennes historia har berört mig djupt i hjärtat. Men jag nickar och säger 1 dotter, T.