Jag är i goda händer.....

Jag sa till L häromdagen att jag ibland skulle vilja vara liten så nån tog hand om mig. Min kloka, empatiska son säger då "Men mamma, vi är ju en familj. Vi tar hand om varandra!"

Vart tog April vägen?

Jag sitter på bron med en god bok och ännu godare kaffe.

Solen värmer.

Det rasslar lite i de löv som tinat fram och torkat.

Fåglarna kvittrar.

Med jämna mellanrum kommer T cyklande och vänder vid vår brevlåda. Hon ler och vinkar. Jag vinkar tillbaka och sparar bilden av henne på den plats i hjärtat som är reserverad för minnen av lyckliga stunder!

Långfredag och Farmor

Långfredag kommer för alltid att vara dagen då min älskade farmor fick sin stroke och försvann ifrån oss.

Vi satt vid middagsbordet och hade just ätit klart då hon liksom bara försvann. Vi la försiktigt ner henne på golvet och ringde ambulansen. Vi strök henne över kinden och såg in i hennes ögon. Det var fruktansvärt och sorgligt men också fint. Hon hade fått träffa nästan alla sina närmaste den dagen. Vi var där tillsammans med henne. Hon var där hon hörde hemma.

Det var jag som följde henne i ambulansen. Jag ville det. Vi stog varandra nära.

På sjukhuset gjorde de allt de kunde för henne. Sen frågade de mig hur det gick för mig. Jag tyckte att det var jobbigt men jag ville vara där med henne. Jag fick hennes personliga saker.

Jag besökte henne senare där hon låg i sjuksängen. Hon hörde mig även om det inte syntes. Jag sa allt jag ville säga innan hon dog. Jag fick tala om för henne vad hon betydde för mig och att jag älskade henne. Jag höll hennes hand.

När mamma ringde och talade om för mig att hon hade dött satt jag och pärlade tillsammans med T. T gjorde örhängen till mig och jag gjorde en fjäril av pärlor och ståltråd. Den la jag på farmors kista på hennes begravning tillsammans med en teckning från T.

När vi flyttade till Canade när jag var liten sa farmor alltid att det hade känts som om det fattades en vägg därhemma, när inte vi var där. Så blev det för mig när farmor dog. Det fattas en vägg.