När jag var riktigt liten var min farmor min dagmamma. Vi bodde i samma hus; jag, mamma o pappa och så småningom min lillebror bodde uppe och farmor o farfar bodde nere. Jag minns inte så mycket från den här tiden, små brottsstycken - hur det kändes att sitta med farmor i den svarta snurrfåtöljen vid fönstret och vänta på att mina föräldrar skulle komma hem, doften i farmors skafferi, mönstret på golvet under farmors säng där jag brukade gömma mig när jag ville busa. Andra saker har berättats för mig så ofta att jag nästan tror att jag själv kommer ihåg. Farmor var väldigt rädd för åskan och hon brukade berätta hur hon läste böcker för mig när åskan gick så att jag inte skulle märka hur rädd hon var och bli rädd jag också. Jag är inte rädd för åskan nu. En annan favorit-familje-berättelse är hur lill-gamla jag la huvet på sne och sa "Du förstår farmor, man får inte alltid som man vill här i världen!".
När jag var 4 år flyttade vi till Canada och där blev vi kvar i 8 år. Farmor brukade alltid säga att när de kom hem efter att ha skjutsat oss till flygplatsen den där första gången var det som om en vägg saknades i huset - vi var borta. Precis så kände jag många år senare när hon dog - något väsentligt och självklart i mitt liv saknades.
När vi flyttade hem från Canada byggde vi ett nytt hus på samma gård. Farmor och farfar hade en egen del i huset med egen ingång och en väl använd hall mellan huskropparna. Det betydde bland annat att det alltid fanns någon hemma när jag kom hem från skolan.
När farfar dog krympte farmor ihop. Den första tiden sov jag med henne i dubbelsängen som hon och farfar hade haft tillsammans. Vi kallade varandra för "lilla gumman" och jag strök henne över de skrynkliga händerna som en gång tog hand om mig.
Jag känner fortfarande farmors närvaro i huset och på gården. På sommaren kan jag nästan se henne på favoritplatsen vid humlen i morgonsolen. Min kropp är ofta på väg att gå in till henne och bjuda på fika innan jag kommer ihåg att det är någon annan som bor där nu.
Jag följde med farmor i ambulansen när hon hade fått sin stroke. På akuten tog dom av hennes klocka och gav den till mig. Jag bär den fortfarande med mig i handväskan - jag kan inte riktigt förmå mig att lägga undan den.
I mitt hjärta finns hon kvar för evigt! Saknaden är fortfarande stor.
Idag har jag suttit i en EVK som var precis så som alla EVKer borde vara, mycket tack vare den underbara föräldern som var med. Det är en förälder som kämpar för sitt barn. Hon är påläst och kunnig (mer bonus än nödvändighet). Hon är öppen och uppriktig vilket gör det så lätt att var det tillbaka, inget tassande kring den så berömda "heta gröten". Det bästa av allt är ändå att hon litar på att vi ser hennes barns alla goda sidor (vilket vi gör), att vi vet vad vi pysslar med (det är ju det här vi jobbar med, även om vi inte har alla svar) och att vi gör allt vi kan för barnets bästa!
