Om att nå varandra....

ur "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter

"Jag är ingen politisk person, det får ni inte tro, men jag tänker att män och kvinnor måste samarbeta. Att vi kvinnor kanske har lika stort värde som ni män. Blir ni chockerad nu? Jag tror inte det. Jag tror att ni egentligen förstår. Jag tänker på det där ni sa om broar och bryggor, jag har nog alltid känt det som om jag befinner mig på en flotte, och då spelar det ingen roll om man tar plankor och bygger; det enda som händer är att flotten blir större. Jag tänker på er längtan bort; att den liknar min, att det egentligen är en längtan till något, en längtan att äntligen hitta... och gå över den där bron. Och kanske var det så det var med Rebecka? Ni möttes, och ni gjorde rum för varandra fast det inte var riktigt tillåtet. Jag tror inte på det som de andra säger, att det inte var något märkvärdigt. Jag tror inte att man använder andra människor på det sättet. Man försöker nå. Annars skulle man aldrig sträcka sig från första början. Men när man sedan nått fram är det inte säkert att man vet vad man ska göra."

Det här citatet talade verkligen till mig. Vi sträcker oss mot varandra och vi försöker bygga broar för att verkligen nå varandra, inte bara i kärleksrelationer utan i alla relationer. Ibland lyckas vi. Ibland är det kanske själva strävan att nå som är det viktiga. Ibland bygger vi och bygger och bygger men till slut visar det sig att vi sitter på en flotte och den vi försöker nå sitter på en helt annan flotte.

När man jobbar med människor bygger man broar åt alla håll. Man försöker nå fram. Ibland lyckas man.
Just nu så längtar jag mest efter att sitta på en färdig brygga med familjen och dingla med benen. Titta ut över det oändliga......och bara vara. Tillsammans i det lilla.