Mamman....

Jag vill berätta om mitt möte med "mamman". Läs om henne här först.

Nu är hon återförenad med sina pojkar och bor i Sverige tillsammans med dem och deras 3 småbröder. Hur de till slut hittade varandra är en ödesmättad och fantastisk historia som jag berättar en annan gång.

Hon möter oss i dörren med kindpussar och leenden. Jag känner mig välkommen och efterlängtad. Hon är en liten och nätt kvinna med djupa, mörka ögon och vackra drag. Hon känns gammal och ung på samma gång, värdig och ödmjuk, sorgsen och bekymrad men med ett varmt leende som hon försöker dölja med handen så vi inte ska se att hon har tappat flera tänder fram. Hon bjuder oss att sitta i soffan. Själv sätter hon sig på golvet. En av pojkarna dukar fram juice och kakor åt oss.

Det skulle vara lätt att få för sig att det var en bräcklig kvinna. Den nätta kroppsbyggnaden och det sätt som pojkarna behandlar henne på. Lite som en porslinsfigur. Det finaste och mest värdefulla de har men en aning hjälplös. Och beroende av dem för att kunna kommunicera på sitt nya lands språk. Hon är inte bräcklig, hon är stark och modig och handlingskraftig. Det måste hon vara för att ha klarat det hon har varit med om.

Vi försöker prata lite. Om barnen. Hon frågar om jag har en dotter, förstår jag till slut. Ordet för dotter kan jag ana mig till. Jag skulle vilja fråga henne hur hennes liv har varit. Jag skulle vilja veta hur hon tänker om framtiden i detta främmande land så långt från hennes eget. Jag vill tala om för henne att jag tror på henne, att hon kommer att lära sig svenska och hitta sin egen plats i detta lilla hörn av vår gemensamma värld. Framförallt skulle jag vilja tala om för henne att hon och hennes historia har berört mig djupt i hjärtat. Men jag nickar och säger 1 dotter, T.