Åtminstone en gång varje vinter vill jag uppleva den där riktigt, riktigt stränga kylan. När det är så kallt att näsborrarna fryser ihop om man andas genom näsan och man måste skydda tänderna mot kylan med läpparna om man andas genom munnen. Täckjackan prasslar som om den vore gjord av papper och snön knastrar högt för varje steg man tar. Buffen eller halsduken måste dras upp över hakan och in under mössan, glipan mellan handskarna och ärmarna måste täckas och tätas omsorgsfullt. Vinden biter i kinderna och man går fort för att, om möjligt, springa ifrån kylan.
De här dagarna är ofta så vackra att det nästan gör ont. Vita, gnistrande, klara och rena. Man känner att man lever och man är tacksam över livet och taket över huvudet och väggarna runt om. Själen får påfyllning. Och kroppen längtar efter värmen från braskaminen och en rykande kopp kaffe......men njuter ändå av nuet.
Fotona är tagna en helt annan sorts dag. En blå dag i januari, på skidutflykt. En ganska varm förmiddag, innan solen helt har gått upp. Också en njutningsfull dag som jag önskar att alla fick uppleva.....
