Sjöjungfrun

Jag satt vid bassängkanten med de andra föräldrarna på simskolan och såg min dotter glida genom vattnet som en silverpil. Eller kanske snarare som en sjöjungfru, med håret som en glänsande sjal bakom henne. Som fartvind.

Sen saktade hon av, stannade till, låg i vattnet och njöt. Jag såg det på henne- njutningen. Och jag njöt. Njöt av känslan jag såg i hennes ansikte och njöt av hur vacker jag tycker hon är i sina lättsamma, smidiga rörelser i vattnet.

Mitt i njutningen hejdade jag mig. Jag kände hur mina tankar gled in på hur jag skulle hjälpa henne att bli snabbare, eller åtminstone lika snabb men under längre tid, att hålla i och hålla ut. Det var min tävlingsinstinkt som tog över. Min önskan att se henne "vinna", vara duktig, glänsa. En förälders önskan att, i all välmening, hjälpa sitt barn "lyckas", bli det bästa hon kan bli. Nä, har hon tävlingsinstinkt så kommer den när den kommer. Eller inte. Hon har nåt som är så oändligt mycket mer värdefullt- förmågan att njuta. Att vara i nuet. Att stanna upp och känna hur vattnet känns mot huden, att höra hur det låter när öronen täcks med vatten, att lägga märke till hur mönstret i taket ser ut, att känna vattnet bära upp kroppen när man låter den. Och att känna kraften i sin egen kropp när man tar i.

Förlora aldrig den förmågan min älskade T, och jag ska lära mig av dig!