Jag är arg!

Jag brukar försöka vara positiv här på bloggen men just nu har jag ett stort behov av att avreagera mig. Jag har just kommit hem från L's luciafirande på förskolan. Det var flera avdelningar som hade gemensamt firande utomhus och barnen var fantastiska. Det var vackert med ljusen i mörkret och barnen sjöng med liv och lust som sig bör. L kunde alla texterna och sjunger högt och entusiastiskt och glatt men kanske inte alltid helt i ton och han har en tendens att gå upp i falsett ibland. Charmigt tycker jag med tanke på entusiasmen och glädjen! Det värmer i mammahjärtat. MEN jag retar upp mig så enormt mycket på att det är så många vuxna som inte förstår att de ska vara tysta när barnen sjunger. De har övat och övat, många är säkert ganska pirriga i magen av den stora publiken. Jag tycker helt enkelt att det är respektlöst att inte ta dem på allvar och lyssna. När någon som stod snett bakom mig dessutom börjar kommentera att ett barn sjunger "för jäkligt" då höll jag på att smälla av. När jag dessutom tycker mig förstå att det är mitt barn han pratar om då blev jag ledsen. Tyvärr kunde jag inte säkert avgöra vem som sa det, annars hade jag berättat att det var mitt barn han pratade om. Man säger bara inte så. Skitgubbe!

Tack och lov så var det en pappa som jag mötte i hallen efteråt som spontant berättade att han tyckte att L var så duktig, just för att han kunde texterna och sjöng så högt och glatt! Han tyckte att det var härligt att se. Den pappan hade fattat hela grejen! Det kändes så bra och mitt sårade mammahjärta helades en liten aning.....