Tack!

Jag fick en bok om mammor i julklapp. Jag har läst halva och haft tårar i ögonen en stor del av tiden. Det finns liksom alltid något att känna igen sig i eller åtminstone tjusas av/förfasas över. Det är kända kvinnor som skriver om sina egna mammor och att vara mamma själv.

Mest berörd och tårögd blev jag i alla fall av det du -kära U- hade skrivit i början. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till det förtroende du har gett mig. För det är så jag ser det.

För övrigt älskar jag bilden på framsidan som jag delar med mig av här! Visst är den underbar? Än så länge är det den i mitten som är jag ;) även om jag slutade amma för länge sedan (3,5 år) och mina kära, mormor och farmor inte längre finns på jorden.

Boken heter "Till alla mammor! 16 kända svenska kvinnor skriver om mammarollen". Läs den!

Julefrid!

Nu, idag, kommer jag äntligen ihåg vad meningen med julen är! Det är inte att stressa runt för att hinna köpa den perfekta julklappen åt alla (även om det också kan vara rätt så trevligt ibland!). Det är inte att hinna ordna allt som bara måste ordnas "förannarsblirdetintejulpåriktigt". Det är inte ens granen och skinkan!

Idag har vi bara tagit det lugnt, tillsammans, hela lilla familjen. Vi har fikat, sjungit, slagit in julklappar, gjort nejlikeapelsiner, sett på julkalenderna på tv. Jag har fått se en fantastiskt dockteater med hemmagjorda pappersdockor och glittrande kulisser. Nu bastar L och P. Jag tar en liten bloggpaus och T fortsätter med sitt skapande av dockor och kulisser. Lugnt och fridfullt!

Imorgon åker vi norröver för att fira jul med stora familjen!

Meningen med julen är Kärlek och våra Nära och Kära! Eller hur?

Jag vill önska er alla, gamla vänner liksom nya, en riktigt God Jul!!!

Lyckliga Tankar!

Jag tror på tankens goda kraft! Jag tror att mina tankar påverkar mig, mina känslor, min självkänsla, mina prestationer, hur jag mår, hur jag uppfattas, osv. När jag idrottade försökte jag visualisera det jag ville åstadkomma. Inför exempelvis anställningsintervju eller andra viktiga samtal peppar jag upp mig själv med goda tankar. Jag tror att mitt sätt att tänka är en avgörande faktor i min livslycka. Jag tror t.o.m. att mina tankar skulle kunna åstadkomma mirakler under rätt omständigheter.

MEN.....

Jag har försökt sätta mig in lite i "The Secret" som -vad jag kan förstå- också förespråkar tankens kraft. Jag säger försöka eftersom jag somnade när jag skulle se filmen och orkar sällan se hela "peppningsfilmerna" som finns på internet. Jag tycker det verkar vara en otrolig fokusering på pengar och materiella ting. Jag har lite svårt för det. För mig är tankens kraft ett sätt att nå lycka och jag tror inte att pengar är rätt väg att gå. Pengar kan underlätta livet men skapar inte lycka. Jag tycker också att det verkar cyniskt att påstå att vi skulle dra på oss olyckor genom att tänka fel tankar. Snacka om att skuldbelägga! Vad är syftet med det?

Jag vill med detta inlägg bara slå ett slag för tankens Goda Kraft! Jag försöker tänka mina lyckliga tankar och jag skänker också dig en lycklig tanke.

Må Bra! Känn Frid och Kärlek! Le!

December

Det är hektiskt just nu. Därför ligger jag lite lågt.....

Hur är det med dig?

EVK = Elevvårdskonferens

Idag har jag suttit i en EVK som var precis så som alla EVKer borde vara, mycket tack vare den underbara föräldern som var med. Det är en förälder som kämpar för sitt barn. Hon är påläst och kunnig (mer bonus än nödvändighet). Hon är öppen och uppriktig vilket gör det så lätt att var det tillbaka, inget tassande kring den så berömda "heta gröten". Det bästa av allt är ändå att hon litar på att vi ser hennes barns alla goda sidor (vilket vi gör), att vi vet vad vi pysslar med (det är ju det här vi jobbar med, även om vi inte har alla svar) och att vi gör allt vi kan för barnets bästa!

Det var som att sitta tillsammans på en bänk och blicka ut över havet! Vi var överens om var vi satt och vart vi vill komma och framför oss såg vi en lång väg full av möjligheter.....

Att leva sitt liv i tacksamhet

Jag är tacksam för:

• Min familj/släkt/vänner. Det människor som står mig närmast helt enkelt. Jag skulle kunna skriva romaner om var och en av dem och hur mycket de betyder för mig.
• Mitt hem/min oas. Här är det lätt att andas. Här är livet lätt att leva. Här finns harmoni.
• Mitt arbete. Det är allt annat än lätt men det är meningsfullt.
• Att jag i mitt liv har fått uppleva känslan av att lyckas, att vara riktigt bra på något, även om jag långt ifrån alltid känner så.
• Min blogg. Jag är glad för att jag tog steget och började blogga. Även om det inte alls blir så ofta som jag skulle vilja så är det skönt att få uttrycka sig och vara lite kreativ. Det är också härligt att komma i kontakt med människor jag annars aldrig skulle ha mött. Stort tack till er!

Kommer ni ihåg hur det var?

När jag skulle hämta barnen idag så passerade jag en flicka i 10-årsåldern som stod i ett dike helt uppslukad av den tunna ishinnan och snön och löven som fanns där. Jag förflyttades raskt tillbaka till min egen barndom och min fascination med diket som fanns på hemväg från min skola.

Den bästa tiden var tidigt på våren, när snön började smälta och diket blev till en porlande bäck där vi kunde segla pinnar, snöbollar och skräp. Det bildades tunnlar av is och snö som våra "båtar" seglade igenom. Ibland kom de ut på andra sidan, ibland fastnade de någonstans på vägen. Ibland byggde vi hinder, framförallt när snön hade smält bort ännu mer och vi såg båtarna bana sin väg. Det var tider det!

Som barn är vi så bra på att vara i nuet. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på det. Tänk om vi kunde återerövra den förmågan?!

Liten försmak av vintern!

Det kom lite snö i helgen som tyvärr nästan är borta nu. L och jag hann i alla fall vara ute och upptäcka världen på nytt. Sen byggde vi en snögubbe och en snökatt!

Till pappa!

Stora bamsekramar till dig på fars dag min älskade pappa!

Tålamod igen.....

Idag har tålamodet kommit inifrån som ett lugn och en klarsyn. Idag har jag kunnat se proportionerna i olika händelser. Jag har kunnat reagera på sätt som lämnat positivt handlingsutrymme för mig och mina elever, utan att varken känna eller ge skam och skuld. Jag har sett glädje och stolthet. Jag har känt glädje och stolthet.



Vad är det då som gjorde att just denna dag (och andra liknande dagar) utvecklade sig så som den gjorde? Varför svängde den åt rätt håll? Och framförallt, hur ser jag till att alla dagar, eller åtminstone många dagar, blir "goda dagar"?

TIll minne av min Farmor.....

När jag var riktigt liten var min farmor min dagmamma. Vi bodde i samma hus; jag, mamma o pappa och så småningom min lillebror bodde uppe och farmor o farfar bodde nere. Jag minns inte så mycket från den här tiden, små brottsstycken - hur det kändes att sitta med farmor i den svarta snurrfåtöljen vid fönstret och vänta på att mina föräldrar skulle komma hem, doften i farmors skafferi, mönstret på golvet under farmors säng där jag brukade gömma mig när jag ville busa. Andra saker har berättats för mig så ofta att jag nästan tror att jag själv kommer ihåg. Farmor var väldigt rädd för åskan och hon brukade berätta hur hon läste böcker för mig när åskan gick så att jag inte skulle märka hur rädd hon var och bli rädd jag också. Jag är inte rädd för åskan nu. En annan favorit-familje-berättelse är hur lill-gamla jag la huvet på sne och sa "Du förstår farmor, man får inte alltid som man vill här i världen!".

När jag var 4 år flyttade vi till Canada och där blev vi kvar i 8 år. Farmor brukade alltid säga att när de kom hem efter att ha skjutsat oss till flygplatsen den där första gången var det som om en vägg saknades i huset - vi var borta. Precis så kände jag många år senare när hon dog - något väsentligt och självklart i mitt liv saknades.

När vi flyttade hem från Canada byggde vi ett nytt hus på samma gård. Farmor och farfar hade en egen del i huset med egen ingång och en väl använd hall mellan huskropparna. Det betydde bland annat att det alltid fanns någon hemma när jag kom hem från skolan.

När farfar dog krympte farmor ihop. Den första tiden sov jag med henne i dubbelsängen som hon och farfar hade haft tillsammans. Vi kallade varandra för "lilla gumman" och jag strök henne över de skrynkliga händerna som en gång tog hand om mig.

Jag känner fortfarande farmors närvaro i huset och på gården. På sommaren kan jag nästan se henne på favoritplatsen vid humlen i morgonsolen. Min kropp är ofta på väg att gå in till henne och bjuda på fika innan jag kommer ihåg att det är någon annan som bor där nu.

Jag följde med farmor i ambulansen när hon hade fått sin stroke. På akuten tog dom av hennes klocka och gav den till mig. Jag bär den fortfarande med mig i handväskan - jag kan inte riktigt förmå mig att lägga undan den.

I mitt hjärta finns hon kvar för evigt! Saknaden är fortfarande stor.

När barnen är borta dansar föräldrarna på bordet......

Nu har barnen varit hos mormor och morfar sedan i söndags. P och jag har ätit ute 2 gånger, varit på bio, ätit i soffan framför tv'n, spelat tv-spel, jobbat långa dagar och varit ute och shoppat tillsammans. Vi har haft riktigt roligt! Jag har knappt hunnit sitta vid datorn.....

Nu är längtan stor! (Som den har varit hela tiden.) Nu sätter jag mig snart på bussen och åker till dom!

Saknar mina små....

Först ser ni det tomma baksätet i vår bil, sen mina underbara föräldrars bil när de kör iväg med våra älskade barn och sist men inte minst en bild på det som barnen har längtat mest efter under veckan som varit, att få åka själva till mormor och morfar!

P och jag har varit och tittat på möbler, ätit ute och sen var vi på bio, själva, för första gången på över sju år. Härligt!

Nu saknar jag barnen!

En fråga till dig.....

Var/När/Hur tänker du bäst?

Jag - Bloggerska.

Jag är förmodligen en av Sveriges (om inte världens) mest omoderna bloggare. Jag skriver många av mina inlägg på papper först. En del har skrivits på baksidan av gamla kvitton eller papperslappar som jag råkat ha med mig. Jag har kommit på att jag tänker bra på simhallen när T är på simskola. Där sitter jag alltså och "bloggar" med papper och penna! Nu har jag i alla fall börjat ta med mig en anteckningsbok och penna....

Mitt sätt att lämna ett litet, litet avtryck i tiden.

Ljus i mörkret...

När det är som mörkast i skogen måste man titta upp. Solen finns där!

Tålamod

Vad är tålamod? Är det en medfödd egenskap eller nåt man lär sig genom träning och erfarenhet? Är tålamod en känsla av lugn och ro i själen eller en förmåga att hålla sig lugn? Både och kanske? Det enda jag med säkerhet vet är att trötthet och stress är tålamodets största fiender. Det är egen erfarenhet som talar!

Jag väljer, här och nu, att tålamod för mig är båda delarna. Både en känsla och en förmåga. För min skull är det bästa tålamodet den som känns i kroppen som ett stort lugn, där jag ser saker och ting i dess rätta sammanhang och med "rätt" värdeladdning. För männsikor runt ikring mig är det inte känslan hos mig som är det viktigaste utan mitt agerande. Jag väljer också att tro att det går att träna sig till ett tålamod som inte bara är ett sätt att agera utan en mer djupgående känsla.

HUR? Steg ett är att jag har bestämt mig. Sedan är det "bara" att träna mig på att lägga förväntningar på rätt nivå, att vara närvarande i nuet, att se saker och ting ur ett helhetsperspektiv där jag själv spelar en viktig roll i andra människors liv samtidigt som jag kan lyfta mig själv ur situationen och se den lite utifrån- vad är viktigt i just detta nu? Empati är också bra att ha när man ska vara tålmodig. Mer konkret är att ta hand om mig själv så att jag är glad, pigg och utvilad - att ta bort trötthetsspöket.

Är det nån som har nåt bra tips? Hur kan man tänka kring tålamod?

En spegling av varandra....

T och jag speglar oss tillsammans. Jag letar efter mig själv i hennes drag, men......hennes mun är lite mer si........ och hennes ögon är lite mer så..........Ändå så är det så att vi uppfattas som ganska lika varandra.

Jag känner igen många personlighetsdrag hos henne som jag också har. Ofta förstärker vi saker hos varandra, inte bara det goda tyvärr. Vi har ett passionerat förhållande. Ingen kan bråka som vi men, kanske delvis därför, så står vi varandra så nära som bara mor och dotter kan.

Jag blev den jag är den dag då hon föddes.

Det är lite skrämmande att gå från den symbios som vi levde i hela det första året, genom alla frigörelseprocesser som jag redan nu har känt av i omgångar, till att så småningom hitta varandra på ett nytt sätt. Som två vuxna människor som fortfarande är mor och dotter men som lever var sitt, alldeles egna, liv. Jag hoppas att den vägen är lång och lycklig.

Så, här sitter vi och speglar oss tillsammans och speglar oss i varandra. Vi älskar och vi bråkar och vi stöter och vi blöter och vi står varandra så nära som bara vi två kan!

Hallå, Mamma/Mormor.....

......vi saknar dig!!!

(Vi saknar pappa/morfar också även om han nyss var här!)

En djupare titt...

... eller ska jag säga en liten uppföljning av hur det går så här långt? När jag började om att jobba efter semestern hade jag bestämt mig för en massa saker. Så här går det:

Jag har bestämt mig för att ta åt mig av beröm och positiv respons!

Jag kan faktiskt t.o.m. själv känna att jag gör bra saker ibland. Jag fick beröm idag av en kollega för en idé jag hade och det kändes bra!

Jag har bestämt mig för att inte ta negativ kritik personligt!

Har nog inte fått negativ kritik i höst. Eller möjligen har jag kunnat se skillnad på kritik och en annan åsikt....

Jag har bestämt mig för att vara stark i mig själv och i min yrkesroll, samtidigt som jag är ödmjuk och öppen för nya idéer och infallsvinklar!

Är riktigt nöjd med den här punkten. Jag "tar min plats" och låter andra "ta" sina. Jag har med mig en massa nyttig erfarenhet och jag lär mig mycket av mina duktiga medarbetare!

Jag har bestämt mig för att jag är tillräckligt bra!

Ibland känner jag mig tillräckligt bra, vissa stunder känner jag det som att jag t.o.m. glänser till och vissa dagar känner jag mig dålig. Jag bestämmer här och nu att jag ska ta av mig mina "mentala solglasögon" och njuta av min egen glans lite oftare. ;)

Jag är Stark, Säker, Positiv och Öppen!

Styrkan varierar, säkerheten likaså. Positiv är jag oftast och öppen är jag när jag mår bra.

Jag lyssnar, känner och är tydlig!

Att lyssna kan handla om att orka ta in och ta emot- det gör jag nu. Jag känner och känner in. När jag är tydlig för mig själv med vem jag är, vad jag vill och det jag vill åstadkomma är jag tydlig för mina elever också.

Talar till mitt hjärta...

Den här boken talade till mig - rakt in i hjärtat. Den sa:

Hur mycket du än älskar din familj och njuter av att vara tillsammans med dem så kan inte din identitet enbart vara "mamma". Du måste ta hand om dig själv och odla egna intressen också.

Du får inte glömma den du en gång var. När du blev mamma kom du närmare ditt sanna väsen på många sätt och vis men du glömde andra viktiga delar av dig. Ta med dig styrkan, lugnet och tryggheten som barnen har gett dig men glöm inte bort att ha helt "meningslöst" tokroligt ibland också. Släpp kraven på att vara en klok och mogen förebild i alla lägen.

Ta hand om ditt förhållande. Vakna inte upp en dag osäker på vem han har blivit under årens lopp, han som ligger där bredvid dig. Kärleken mellan er är viktig alldeles oavsett barnen.

Boken "The Mermaid Chair" av Sue Monk Kidd ligger på mitt nattduksbord sedan över ett år tillbaka för att påminna mig om dess budskap till mig.

Avundsjuka

Avundsjuka är kallt, mörkt och trassligt. Men det är rött också. Det måste finnas passion för att det ska finnas avundsjuka....

Till en mamma som i ett annat liv kunnat vara jag...

Det finns en kvinna i en helt annan del av världen som jag aldrig har träffat men som ändå har påverkat mig på ett sätt jag inte helt och fullt förstår. Kanske hon påverkar mig så starkt just för att hon är mamma. Och för att hennes öde är så olikt mitt eget priviligierade liv.

Hon skickade iväg två av sina barn från det krigsdrabbade land de kommer från för att rädda deras liv. Senare flydde hon själv med de barn hon hade kvar hos sig.

Det dröjde över två år innan hon, av en sagolik slump (ödet?), fick kontakt med dem igen. Då hade de, efter många om och men, tagit sig till Sverige och fått uppehållstillstånd här. Barnen är 16 och 13 år och jättefina på alla sätt och vis, men ensamma. Trots att det finns människor här som verkligen bryr sig om dem och hjälper dem. De vill inget hellre än att återse sin mamma och sina småsyskon.

Jag skickar henne alla mina goda tankar, kraft och energi att fortsätta kämpa för att få komma hit till Sverige och återförena sin familj. Jag sänder en vädjan till de som bestämmer att visa medmänsklighet. Jag fortsätter att stötta de människor som finns här för barnen i Sverige och som jobbar för att hjälpa mamman och barnen.

Hemsk(t) bra bok !

När jag gick på gymnasiet krigades det i f.d. Jugoslavien. Vi hade en väldigt engagerad samhällskunskapslärare (som jag nog tyvärr inte uppskattade så mycket som han förtjänade) som försökte lära oss om detta krig. Trots hans engagemang greppade jag aldrig riktigt vad det kriget egentligen handlade om. Det fanns liksom ingen tydlig ond och god sida, inget självklart rätt och fel. Efter att ha läst Fausta Marianovic´s bok "Sista kulan sparar jag åt grannen" är det fortfarande svårt att begripa vad det handlade om. Hur kunde det gå som det gick? Men krigets fasor för en helt vanlig kvinna och mamma börjar klarna för mig och jag känner mig faktiskt ganska tom. Hur kan vi människor göra så här mot varandra?



Trots alla hemskheter finns det ljusglimtar, människor som höjer sig över eländet och visar sann medmänsklighet. Jag inser också vilken enorm vilja och fantastisk tur som krävs för att ta sig från ett krigsdrabbat land tillsammans med sina barn. Jag är full av beundran!

Jag älskar hösten!

Jag älskar hösten (nästan lika mycket som jag älskar sommaren)! Det här är en del av anledningarna:

• Luften! Framför allt annat på hösten så älskar jag luften! Finns det nåt härligare än kall och klar höstluft en solig dag med blå himmel. Jag går ut bara för att andas.
• Hösten är en ny början! För lärare är hösten en tid att börja, en tid att starta upp kanske med en ny klass som det är för mig i år. Efter att ha haft en ganska tuff klass förra året så ser jag fram emot en ny etta, även om jag saknar de "gamla" barnen enormt mycket.
• Det är så vackert! Det är så lätt att uppskatta de underbara, starka höstfärgerna när man vet att det gråa är precis bakom hörnet. Det gäller att njuta! Nu! Jag tror att man skärper sina sinnen lite grann när man vet att det är en så begränsad period.
• Skördetid! Det finns så mycket gott därute nu. Vinbär, hallon, krusbär (även om just de börjar vara övermogna), äpplen, nypon, rönnbär, aronia. Listan kan göras lång. Receptböcker lånas på biblioteket.
• Kaminen! Nu kan man börja elda i kaminen igen utan att folk tycker att man är galen. Det är tillåtet att vara inne och slappa framför elden med en kopp kaffe och en god bok.

Vad tycker du om med hösten? Eller är den mest en transportsträcka mot vintern? Sorgetid efter sommaren? Eller vad?

Vilken bok skulle du skriva?

Om du fick för dig att skriva en bok, vad skulle det vara för bok? Skönlitteratur eller fakta, för barn eller vuxna? Och framförallt, vad skulle den handla om?

Jag skulle skriva en barnbok. Kanske skulle det vara en lättläst och spännande berättelse om superhjältar för barn som precis håller på att lära sig läsa.

Kanske en bok för väldigt små barn, med fina målade bilder. Jag tänker mig att det skulle dyka upp olika sagoväsen hemma hos mig, i min trädgård.

Det jag allra helst skulle vilja skriva är en fantasifull och vacker historia om drakar. En riktig "Det var en gång....-saga". Jag är fascinerad av drakar! Jag har inte riktigt handlingen klar för mig men jag har en känsla i kroppen som kanske utvecklar sig till en liten berättelse som växer till en bok........ någon gång.
Kanske.

Vemodig

Känner mig lite vemodig idag. Ful, trist och tråkig, dessutom tappade jag självförtroendet på jobbet idag. Det är läskigt vad fort det kan gå. Tyckte jag hade koll på läget imorse men sen gick det utför. Det är tur att jag har såna uppmuntrande kollegor!

Sen kom jag hem, solen sken, vi tog oss varsin glass. L gjorde hinderbana på gräsmattan som han sen bemästrade. T läser hästtidningar. Och jag såg det vackra i det fula. Min stackars petunia som var så vacker i somras innan den drunknade i det "oändliga" regnet. Mitt i det vissna och vattensjuka så blänkte solen i vattnet och tittar man noga, från rätt vinkel, så kan man skönja en viss skönhet. Trots allt!

Ikväll är jag vemodig. Imorgon går jag till jobbet med förnyat självförtroende. Går det fort att tappa måste det väl gå fort att få tillbaka?!

Underbara, älskade kusin

Min kusin U och hennes mysiga familj har varit på besök och jag saknar dom redan!!!

Här leker T och L med M 5år. Lilla L 7mån låg ute på altan och sov.

U är en till människa som jag mycket väl kan tänka mig att jag har känt i flera liv. Vi ses kanske en gång om året och pratas i telefon nån gång då och då men hon är alltid lika självklar. Som att en syster kommer på besök. Jag önskar alla en "U" i sitt liv....

U - om du läser - tack för den här gången! Kom ihåg att huset tvärs över gatan fortfarande är till salu! Stora Kramar till hela familjen

Ganska lyckat mislyckande

Jag skulle vara duktig i helgen och baka bullar. För ett tag sen hittade jag ett recept av Renée Voltaire i en trädgårdstidning (av alla ställen) som man kunde fylla med bär. Här i huset i hörnet finns det gott om röda vinbär som jag tänkte att jag skulle använda. Till min hjälp hade jag mina "småkockar" med förkläden, kockhattar och hela baletten.
Mislyckandet består i:
1. att jag glömde låta degen och bullarna jäsa
2. att jag hällde i för mycket mjöl eftersom jag tyckte att degen var så kladdig (undrar hur den hade sett ut om jag hade låtit den jäsa?)
3. kladd, kladd, kladd, kladd, kladd....
4. att jag fick ha bullarna i ugnen 35 minuter istället för 5 (!)

Det blev ändå ganska lyckat till slut eftersom:
1. både jag och barnen tyckte att det var roligt
2. resultatet dvs bullarna blev hyfsat goda trots allt.

Summa sumarum?
Rätt så nöjd "bullmamma" som inser att hon måste baka bullar oftare....

Gammal kärlek rostar aldrig

Jag har i tidigare inlägg nämnt mina grannar. Det är ett par i 60-årsåldern med utflugna barn, barnbarn och ett brinnande trädgårdsintresse. Jag brukar rådfråga frun i huset om det är nåt med trädgården eller växter som jag undrar över. Hon är alltid vänlig och omtänksam och han är ganska tystlåten och snäll. Vi vattnar varandras blommor när någon av oss är bortresta.
Igår träffade jag fru L i bussen på vägen hem från jobbet och vi hade mycket att prata om. Det bestående intrycket efteråt var från när hon pratade om sin man. Hon hade en sån värme i rösten när hon berättade om vad han hade för sig och hur duktig han var på olika sätt. Kärleken var så tydlig och det kändes så tryggt. De har älskat varandra genom livets olika skeden och får nu bli gamla tillsammans. Ett öde bättre än de flesta...

Vad minns du av din första fröken?

Min fröken i ettan hette Mrs Baker (det var i Canada, därav Mrs och inte förnamn). Hon hade svart hår med lite gråa stänk. När man var klar i sin bok skulle man ställa sig i en kö vid hennes skrivbord för att hon skulle rätta. Man fick vara väldigt försiktig i den där kön så att man inte råkade få "kill-baciller". Det var en, snudd på dödlig, sjukdom som man kunde få just det året i Mrs Bakers etta.
Konstigt nog kan jag inte se något ansikte på Mrs Baker men jag vet att jag tyckte om henne. Jag tyckte att hon var snäll.
I tvåan hade jag Mrs Lecour. Hon var lite läskig för hon hade jättelockigt, ganska kort hår och långa röda naglar. För henne fick man inte fläta sina kompisars hår när man lyssnade på högläsning. Hon tyckte om matte.
Mr McDonald i trean och Mr Greason i fyran (han luktade gott, som kanel). Volleybollcoachen som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, i femman och i sexan Mrs Joduin och rektorn Mr Bell. Hon var ung och vacker och trodde mycket på mig och han hade rött hår, mustache och humor.
Det är konstigt vad det är man minns. Men roligt...

Ettagluttare och vinbär

Det har varit en händelserik vecka!

T har börjat ettan. Vi var där allihop på uppropet, hela lilla familjen. Jag har bara hört bra saker om T´s nya fröken och jag har också fått ett gott intryck av henne när vi har träffats. Bådar gott! Jag är så oerhört stolt över min dotter och jag är helt övertygad om att hon kommer att trivas som fisken i vattnet med den nya värld som skolan öppnar upp.

Lite tidigare samma dag hade jag tagit emot min egen nya "etta", den här gången som fröken. Hoppas att de föräldrar som var där då har fått ett lika gott intryck av mig som jag fick av T´s fröken. Det ska bli otroligt intressant och spännande att uppleva ettan från två olika håll samtidigt, både som lärare och som förälder. Det kommer också, förstås, att vara lika roligt som alltid att lära känna min nya klass, 26 (förhoppningsvis) förväntansfulla barn.

Helgen har gått lite grann i "vinbärens tecken". Vi har hjälps åt att plocka röda vinbär. Jag kommer länge att ha med mig känslan från när vi tre, jag, T och L, sitter ute på altangolvet, i den varma solen och rensar bären. Tillsammans i stilla lycka!

En bok om en bok!

Jag har just läst ut Carlos Ruiz Zafóns "Vindens Skugga" och det är en bok som kommer att få ligga kvar på mitt nattduksbord länge och väl bara för att jag tycker så mycket om den! Det här är en historia som "nystas upp" i allra högsta grad. Jag är väldigt förtjust i såna böcker. Huvudpersonen Daniel läser en bok som han blir helt uppslukad av och när han förstår att det är något mystiskt med både boken och dess författare så blir han besatt av att få veta mer. Han får hjälp i sitt sökande av vänner som han träffar under sökandets gång och tillsammans närmar de sig till slut gåtans lösning.
Den är mystisk, sorglig, romantisk, spännande och med antydan om övernaturlighet. När det är som eländigast i handlingen så känner man ändå hur hoppet växer sig allt starkare.Det är intressanta, orginella och trovärdiga karaktärer som är lätta att engagera sig i och som kommer att finnas kvar hos mig ett bra tag.

Läs den!!!

Kontraster

Den första bilden är den gråa himmel som vi har sett över huset på hörnet idag. Grått, regn, rusk och kallt. Kontrast till det är andra bilden från en varm och skön sommardag, med blå himmel och klara färger, för inte så länge sen. Kontraster också i den andra bilden. Orange, gul och blå. Segelbåtar som inte fått komma ner i vattnet i år. Jag undrar varför? Jag undrar vad de tycker om det?

Nu när jag har jobbat en vecka efter semestern kan jag se lite kontraster även i mitt liv. Det är skönt med långa, lata semesterdagar. Att ta dagen som den kommer, äta glass med barnen, sitta på stranden med ett öga på barnen och ett öga i en god bok, cykla och spela fotboll på gräsmattan. Det är något helt annat att stiga upp på morgonen, stressa iväg, tider att passa och saker som måste göras. Men det är också skönt att få lite intellektuella utmaningar, göra upp planer för det kommande året som sedan ska ros i land, att vara ett kugghjul som får maskineriet att snurra igång. Skillnaderna mellan semester och jobb är stora men, faktiskt, kan jag behöva båda delarna. Just för att se och uppskatta konstrasterna!

Efter semestern...

Jag har bestämt mig för att ta åt mig av beröm och positiv respons!

Jag har bestämt mig för att inte ta negativ kritik personligt!

Jag har bestämt mig för att vara stark i mig själv och i min yrkesroll, samtidigt som jag är ödmjuk och öppen för nya idéer och infallsvinklar!

Jag har bestämt mig för att jag är tillräckligt bra!

Jag är Stark, Säker, Positiv och Öppen!

Jag lyssnar, känner och är tydlig!

Vitlöksolja

När vi var på semester i Spanien i våras åt vi på en italiensk restaurang för att fira min kära svärmors födelsedag. Det var väldigt speciell stämning där, vi satt ute på en veranda som var helt övervuxen med bougainvillea. Det fanns en huskatt och ägaren var väldigt förtjust i barn. Han kunde till och med få för sig att klia dem bakom örat som med en katt(!). Och väldigt god mat! Bland annat fick vi gott hemgjort bröd med vitlöksolja till. När vi kom hem till Sverige igen försökte jag mig på att göra min egen variant på denna vitlöksolja. Så här gjorde jag:

Jag hällde upp "lagom mycket" olivolja i en kopp. Jag finhackade "massor" med vitlök och "ganska mycket" soltorkade tomater och la i det i oljan. Sen var det bara att blanda ihop. Jag brukar försöka pressa ut så mycket smak som möjligt ur vitlöken mot kanten av koppen med en sked. Det är ingen nackdel om oljan får stå några dagar och dra i kylskåpet innan den serveras till varma snedskurna baguetter. (Häll lite olja med vitlöks- och tomatbitar på ett bröd istället för smör.)

Mums, mums, mums!!! Prova du med ;)

Mer jordgubbar....

Finns det nåt som andas mer sommar än jordgubbar?! Jag har återigen plockat goda jordgubbar från mina snälla grannars trädgård (med tillåtelse förstås!)

Jag har inte bara snälla grannar, jag har en fantastisk mamma också! Hon har tagit hand om barnen idag för att jag i lugn och ro skulle kunna gå och klippa och färga håret. Dessutom hade hon med sig färska hallon, en glaze som hon har gjort, sockerkaka och en hög med kläder som jag får låna. Jag är så tacksam över den relation jag har med mamma. Jag vet att hon alltid finns där för mig och min familj, hon och pappa är bara ett telefonsamtal bort. Dom ställer upp i både ord och handling. Jag inser att jag har haft tur som har fått växa upp i den känslan. Jag är tacksam för det!