En epok i mitt liv närmar sig sitt slut. Jag har jobbat på samma ställe i 10 år. Det är mitt hem. Jag har skrattat och gråtit där. Jag har varit lycklig där och jag har förtvivlat där. Jag har mött många människor som har gått rakt in i hjärtat på mig, både fantastiska barn och underbara vuxna. En del av dem får jag återse på mitt nya ställe, samma skolområde men en annan skolbyggnad några kvarter bort. Jag har vuxit så otroligt mycket under de här åren, både som pedagog och som människa- kanske det går hand i hand för alla. Det ena förutsätter det andra. Liksom.
Jag kommer ihåg den unga, entusiastiska, naiva och oerfarna Å som jag var då jag började. Blåögd som människa, grön som lärare. Ibland saknar jag henne. Vem är jag nu då? Formad av åren och erfarenheterna....... Starkare, säkrare, kunnigare. Erfarenheterna syns både i skrattlinjerna runt munnen och orosrynkorna runt ögonen. Glädjen och oron blir större med åren. Styrka och kunskap har sitt pris. Man lämnar ifrån sig en liten bit av sig själv i varje barn man möter. Av de flesta får man mycket tillbaka.
När jag började som lärare ville jag vara medförfattare i ett litet kapitel av varje barns livsberättelse. Nu tror jag mig förstå att jag i bästa fall kan vara en bifigur som hjälper till att driva handlingen framåt i en positiv riktning. Varje människa är ensam författare i sitt liv. Var och en fattar sina egna beslut och går sin egen väg men lyssnar förhoppningsvis till dem som bryr sig om. Jag vill gärna vara med och visa den väg jag tror är den rätta.
När jag gick lärarutbildningen var det en lärare som sa att, då, när vi alla skulle ge oss ut i vårt nya yrke var det som att stå längst nere vid bergets fot. Horisonten var nära, vi hade grepp om situationen även om vi förstod att det skulle bli en lång klättring genom arbetslivet. Ju högre upp vi kom, sa han, desto mer kunskap och erfarenheter skulle vi ha samlat på oss. Men vi skulle också förstå, när vi gav oss tid att se oss omkring, att horisonten var längre bort än vi först hade trott. Vi skulle se och förstå hur mycket det fanns i världen att se och lära och erfara. Vi skulle förstå hur mycket vi hade kvar att lära. Vår lärare ville förbereda oss på att det ibland kan kännas stort, snudd på övermäktigt, men att det i sig var ett bevis på vårt kunnande och erfarenhet. Nu står jag en bit upp på berget och jag ser nånting annat också. Det är oändligt vackert här uppe!
När jag var liten drömde jag om prinsen som skulle komma ridande på sin vita springare och vinna mitt hjärta. Då trodde jag att det var min blivande man jag väntade på men nu vet jag att det var du min älskade son. Du som plockar blommor åt mig, pärlar halsband på löpande band åt mig, försvarar mig i alla lägen och påminner mig varje stund hur otroligt lyckligt lottad jag är som har dig, din syster och din pappa!
