Holmön 2011

Efter en dramatisk båtfärd där det kändes som om "båten hoppade" (och då pratar vi inte om en liten motorbåt utan en färja!) och sjösjukan härjade så fick vi några underbart lugna, sköna och roliga dagar på Holmön! En av mina absoluta smultronställen! (Och på hemfärden var det vindstilla och lugnt på havet tack och lov!)

Lite reklam för Holmön. Förutom att det alltid brukar vara bra väder så anordnas det både visfestival och sea jazz festival på holmön. Nu när vi var där så höll dom på att öva in Holmöspelen, ett teaterstycke som spelas på tre olika ställen på ön och som handlar om öns historia. Det är nästan bilfritt och det går att cykla överallt (nästan). Stämningen är otroligt avslappnad och vänlig. En gång när vi var där var det slut ägg på affären. Då kom någon cyklande med färskvärpta ägg till oss så fort det fanns. Vi brukar åka tre familjer och då hyr vi hela Holmögården. Ibland kan man bli bjuden på nybakta bullar när man kommer om man har riktigt tur..... Det är ett ställe att må bra på helt enkelt!

Sommarläsningen har börjat bra!

"Berättelsen om Pi" av Yann Martel är en fascinerande bok om en pojke som, efter att deras båt går under, hamnar på en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger på 250 kg. Det är också en bok om okuvlig livsvilja och en bra illustration till uttrycket "nöden är uppfinningarnas moder". Om det inte räcker så är Gud ett genomgående tema också. Och inte "bara" Gud; de stora religionernas samhörighet.

Läs den!


Jag är alltid lite skeptisk till böcker som heter nåt med "kärlek". Trots det gav jag mig på "Kärlekens historia" av Nicole Krauss. Det är jag glad för. Det är en något invecklad historia om en gammal man och den bok han skrev i ungdomen. Han tror att boken går förlorad i flykten undan nazismen och andra världskriget men den lever vidare! På krokiga vägar hittar den tillbaka till mannen efter att ha berört ett antal människor på vägen....

Läs den!

Det var mamma som satte "Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet" av Elizabeth Gilbert i händerna på mig. Ytterligare en bok med "kärlek" i titeln som jag nog inte skulle ha valt själv. En varm och innerlig bok om en kvinnas sökande efter sig själv. Efter en uppslitande skilsmässa tar hon ett sabbatsår från sig själv och ger sig av på en livsavgörande resa. Jag gör den inte rättvisa med min beskrivning men jag kan säga att jag mådde så bra när jag läste den. Den värmde i hjärtat, satte igång tankar och känslor och dessutom var den tjuvrolig. Jag smålog mig igenom stora delar av den!

Så mamma- Tack! Och ni andra- Läs den!

Dagens Njutning!

1. Att tassa ut till brevlådan i bara pyjamas och hämta tidningen. Värmen i luften.


2. Tzatziki-macka med ägg och kaviar. Och kaffe. Till frukost.


3. Hålla om frusen L i badrock efter simskolan. Pussa hans blöta kind medans han äter äpple.


4. Cykla till Nisses konditori och köpa färskt bröd till lunch. Fartvinden när jag cyklar.


5. L, när han tar cykelnyckeln och startar "moppen".


6. Att det är så nära till stranden!


7. T möter oss när vi är på väg hem. Hon har varit på läger hela dagen. Hon lyser av självständighet.


8. Att, på eftermiddagen, ligga ovanpå svala lakan, med fönstret öppet. Gardinerna fladdrar. Och att läsa en riktigt bra bok.

Imorgon fyller jag 38 år. Jag tänker njuta då också.

Ett gott tecken!

Jag tar det som ett väldigt gott tecken att jag i helgen fick en liten idé till någonting som jag ville sy. Att jag dessutom faktiskt tog tag i det, började OCH gjorde klart är smått fantastiskt denna tid på året (även om det var en väldigt enkel liten idé)! Det brukar ta mig minst en vecka in på semestern innan jag är tillräckligt nedvarvad för att kunna hitta inspiration till nånting alls.

Andra goda nedvarvningstecken:

• Jag har redan beställt sommarens läsning från adlibris. Jag kanske får komplettera lite senare...


• Jag har beställt sommarprenumerationen på lokaltidningen. Det är bara på sommaren som jag hinner läsa tidningen på morgonen, men då kan jag i gengäld hålla på och läsa hela dagen om jag vill! ;-)

Hur gör du för att komma ner i varv på semestern?

Att följa sitt hjärta....

"Character comes from following our highest sense of right, from trusting ideals without being sure they'll work. One challenge of our adventure on earth is to rise above dead systems- wars, religions, nations, destructions- to refuse to be a part of them, and express instead the highest selves we know how to be."

ur: "One" av Richard Bach

"One" Richard Bach

Det är en fantastisk bok som får mig att bryta bloggtystnaden. Jag har läst den förut, för länge sen, och tyckte nog att den var bra. Tänkvärd. Men inte fantastisk. Jag undrar vad det var den sa mig då?

Nu säger den mig desto mer. Boken/författaren menar på att vi, alla människor i världen, egentligen är en enda och att tid och rum är en illusion. Alla möjligheter, alla val vi gör, alla vi skulle kunna vara existerar parallellt, just nu. En existens.

Tänk dig ett oändligt mönster av silvertrådar. Varje tråd är en möjlig väg för mig att fortsätta mitt liv. (Eller för oss.) Varje gång en silvertråd delar sig representerar ett val. Existensen delar sig i två eller fler möjliga livsvägar. Jag väljer min väg och alternativa jag väljer andra vägar. Flummigt? Ja, men jag är lite svag för det flummiga! Särskilt när det utmanar och kittlar tanken....

Det jag går och tänker på nu i efterhand är de oändliga möjligheter som finns. Och jag kan välja precis som jag vill! Om jag vet vad som är viktigt för mig i mitt liv så kan jag göra val som leder mig dit. Det finns alltid valmöjligheter.....

Vill man komplicera det hela lite så kan man samtidigt tänka på att vi alla är en och samma. Det ger ny mening åt den gyllene regeln, "det du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem"!

Eller hur?

Hemma igen!

Det är lätt att känna sig liten i fjällen! Det är högt, det är brant, det är stort och det är mäktigt. När det blåser så svider det i kinderna och när solen kommer fram är det som om hela världen öppnar sig för en. Som L sa när vi stod och väntade på att liften skulle öppna en morgon och solen tittade fram över trädtopparna: "Det här är livet!". Och det är det verkligen.

Hela känsloregistret får sig en genomkörare. Allt från strålande glädje och lycka till "bendarrande" rädsla. Som när T och jag åkte fel väg ner från den absoluta toppen, längst upp i kungsliften. Svart, opistad backe. Mamma med älskat barn, inne på sin andra säsong som slalomåkare. Men ner kom vi och stolta var vi, vilket äventyr!

Undras hur den lilla fjällämmeln kände sig när den kurade ihop sig vid Ts pjäxa? Litet djur, stor flicka....

Imorgon börjar vardagen i den lilla trygga världen här hemma. Inte lika stort och mäktigt som fjällvärlden men livet i huset på hörnet har definitivt sin egen charm. Snart blir det vår och då tinar havet fram, stort och mäktigt på ett helt annat sätt.....

Nu åker vi till fjällen!

Hemaven, here we come! :-)

Vintern när den är som bäst!

Jag hinner inte riktigt med att fota....

En dag i pulkabacken blir komplett med en värmande eld och pinnbröd. Vi provade ett nytt recept med timjan och vitlök. Mums!

Liten kille, stor backe!

Åtminstone en gång varje vinter vill jag uppleva den där riktigt, riktigt stränga kylan. När det är så kallt att näsborrarna fryser ihop om man andas genom näsan och man måste skydda tänderna mot kylan med läpparna om man andas genom munnen. Täckjackan prasslar som om den vore gjord av papper och snön knastrar högt för varje steg man tar. Buffen eller halsduken måste dras upp över hakan och in under mössan, glipan mellan handskarna och ärmarna måste täckas och tätas omsorgsfullt. Vinden biter i kinderna och man går fort för att, om möjligt, springa ifrån kylan.

De här dagarna är ofta så vackra att det nästan gör ont. Vita, gnistrande, klara och rena. Man känner att man lever och man är tacksam över livet och taket över huvudet och väggarna runt om. Själen får påfyllning. Och kroppen längtar efter värmen från braskaminen och en rykande kopp kaffe......men njuter ändå av nuet.

Fotona är tagna en helt annan sorts dag. En blå dag i januari, på skidutflykt. En ganska varm förmiddag, innan solen helt har gått upp. Också en njutningsfull dag som jag önskar att alla fick uppleva.....

Idag är jag vardagslycklig!

Det här är en högt uppskattad och ofta återkommande gäst hos oss i huset på hörnet. Det är första gången jag ser den men jag ser ofta spår i snön. Den har hittat ett matförråd i vår Aroniabuske. Häromdagen hade den lämnat lite harlortar som tack. Det här är vardagslycka för mig- att stå i köksfönstret och ropa på barnen att de ska komma och titta på haren! Och sen tillsammans stå och titta på den ända tills man ledsnar....

Vardagslycka är att lyckas med en maträtt man inte har provat tidigare. Idag var det fiskgratäng med frasigt täcke....

Vardagslycka är också att ligga i sängen med L på kvällen. Han läser en bok för mig, ikväll var det "Max kommer strax". Sen läser jag för honom. Ofta säger han: "Mamma kan du stanna och prata en stund, vi kan prata om hur det har varit idag." Ikväll pratade vi om våra favoritböcker. Han berättade om att hans favorit just nu är "Första uppslagsboken" och jag berättade om två böcker som jag gillar. Det som är så underbart är att han verkligen lyssnar och är intresserad. Han ställer kloka frågor och ber mig förklara. Jag älskar det!

T är alldeles proppfylld med känslor! Det är vardagslycka det med. När hon är glad och sprudlande är det lätt att ryckas med. När hon är arg så sitter lyckan snarare i att kunna reda ut det till slut. Att känna att vi når fram till varandra igen. Så var det idag.

Jag hoppas på en vardagslycklig dag imorgon också. Då ska jag ut och åka längdskidor till skolskogen med min klass och mina sköna kollegor! Jag önskar också dig en dag fylld med vardagslycka!

Drömmar...

Jag har en kudde som har följt mig ända sen barndomen/ungdomen. Svårt att säga precis när jag började använda den men den har följt med från mitt barndomshem, genom de lägenheter jag har bott i och nu till huset på hörnet. Den har följt med på matchresor till Stockholm och Leksand och Sundsvall och alla andra ställen. Jag har försökt byta ut den men ingen annan kudde är lika bra. De senaste åren har jag fått laga den många gånger då den blöder skumgummi med jämna mellanrum. Eller rättare sagt så har den gjort det. Nu har jag sytt en ny kudde men jag flyttade över innehållet från den gamla. Och när jag satt där med skumgummi fulla händerna och en hel del runt om också så kom jag att tänka på alla drömmar den kudden har fått ta emot. Drömmar om matchvinster och att spela en "perfekt game", drömmar om att spela i landslaget. Drömmar om att träffa drömprinsen, drömmar om att alla de drömprinsar som har passerat också skulle se mig som en drömprinsessa. Drömmar om hur det skulle vara att flytta hemifrån, även om jag inte hade någon brådska med det, hur jag skulle inreda, hur jag skulle leva mitt liv. Drömmar om ett yrke, drömmar om läraryrket. Drömmen om att flytta ihop med mannen i mitt liv. Den stora drömmen om barn! Och sen den stora drömmen om ett barn till! Och fortfarande drömmen om ännu ett barn! Många, många drömmar om barnen..... En och annan mardröm också. Tack och lov har jag glömt de flesta men de jobbigaste har handlat om att inte räcka till för de barn som jag har och har haft ansvar för i skolan.

Nu, när det nya året alldeles precis har börjat, så känns det rätt att blicka lite framåt. Vad har jag för drömmar för det nya året? Fortfarande är det mycket som handlar om barnen. L ska börja skolan till hösten. Det är stort! T fortsätter att ha många järn i elden. Mest vill jag att de ska vara lyckliga och ha goda vänner och lära sig roliga och intressanta och viktiga saker i skolan och i livet. Själv vill jag räcka till för de som litar på att jag finns där men också räcka till för mig själv! Jag vill ta tag i min fysiska hälsa, börja träna, simma kanske- det är roligt. Jag vill också lära mig roliga och intressanta och viktiga saker. Jag vill läsa bra böcker. Jag drömmer om lite ombyggnationer och renoveringar i huset på hörnet. Vi får väl se vad det blir av det.... Drömmen om många mysiga, härliga stunder med familjen. Lugna stunder och mer fartfyllda stunder. Filmkvällar och slalomdagar. Kramar och samtal och förtroenden.

Nu önskar jag er alla en god fortsättning på det nya året och allra mest önskar jag er att fortsätta drömma!

Julgranen är på plats!

När jag var liten var det tradition att granen skulle kläs dagen före julafton. Pappa skulle börja med att sätta upp ljusen och jag skulle hjälpa honom, sen skulle de inte slås på förrän allt annat var på plats. Det skulle vara julmusik i bakgrunden. Mamma pyntade ofta det sista i resten av huset samtidigt. Ibland drack vi glögg.

De år vi var i Sverige och firade jul (och faktiskt ett år i Canada också) så högg vi våra egna julgranar. Mamma och pappa har lite skog, bland annat ett skifte som hade perfekta julgranar. De är säkert alldeles för stora på det skiftet nu. Vi plumsade iväg allihop ut i snön och letade efter den perfekta granen. Alla hade varsin favorit men till slut så enades vi om två stycken. En till oss, en till farmor och farfar. Granarna var alltid lika vackra i skogen. Ibland var de vackra även inomhus. De doftade alltid underbart. Så här är min minnesbild. Den perfekta julen.....

Numera bor jag i eget hus med min egna lilla familj i en annan stad än mamma och pappa och julgransskogen. Vi köper våra julgranar utanför ICA-Maxi. Det är inte riktigt samma sak. I år hände det "tragiska" att det var slut julgranar när vi skulle handla. Jag var ledsen, barnen var ledsna, pappan i familjen var inte lika ledsen kanske. Julgranen är den viktigaste "prylen" för att skapa julstämning av dem alla. Tycker jag. Ljuset och doften. Traditionen och minnena. Att vi får vara tillsammans i familjen och med nära och kära är förstås allra, allra viktigast! Men granen är också viktig. Så idag, när barnen var hos kompisar, smög jag mig in i lill-skogen bakom vårt hus. Jag plumsade i djupsnön, letade en vacker gran, tittade, jämförde och hittade till slut en gran. Inte helt perfekt kanske men den stod tillräckligt nära en annan för att jag skulle kunna hävda att jag "bara gallrade". Jag sågade ner den och drog den tillbaka genom skogen och in till den väntande julgransfoten. Jag njöt! Jag skulle nog ha njutit ännu mer om jag inte hade känt mig som en tjuv, men likafullt så njöt jag. Och nu är jag så otroligt nöjd. Barnen blev överraskade och jätteglada och vi skrattade gott!

Nu är tjuvgodset klätt och vackert och doftar underbart! Nu är det jul igen!

God Jul allihopa!

Jag är arg!

Jag brukar försöka vara positiv här på bloggen men just nu har jag ett stort behov av att avreagera mig. Jag har just kommit hem från L's luciafirande på förskolan. Det var flera avdelningar som hade gemensamt firande utomhus och barnen var fantastiska. Det var vackert med ljusen i mörkret och barnen sjöng med liv och lust som sig bör. L kunde alla texterna och sjunger högt och entusiastiskt och glatt men kanske inte alltid helt i ton och han har en tendens att gå upp i falsett ibland. Charmigt tycker jag med tanke på entusiasmen och glädjen! Det värmer i mammahjärtat. MEN jag retar upp mig så enormt mycket på att det är så många vuxna som inte förstår att de ska vara tysta när barnen sjunger. De har övat och övat, många är säkert ganska pirriga i magen av den stora publiken. Jag tycker helt enkelt att det är respektlöst att inte ta dem på allvar och lyssna. När någon som stod snett bakom mig dessutom börjar kommentera att ett barn sjunger "för jäkligt" då höll jag på att smälla av. När jag dessutom tycker mig förstå att det är mitt barn han pratar om då blev jag ledsen. Tyvärr kunde jag inte säkert avgöra vem som sa det, annars hade jag berättat att det var mitt barn han pratade om. Man säger bara inte så. Skitgubbe!

Tack och lov så var det en pappa som jag mötte i hallen efteråt som spontant berättade att han tyckte att L var så duktig, just för att han kunde texterna och sjöng så högt och glatt! Han tyckte att det var härligt att se. Den pappan hade fattat hela grejen! Det kändes så bra och mitt sårade mammahjärta helades en liten aning.....

Om att nå varandra....

ur "Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter

"Jag är ingen politisk person, det får ni inte tro, men jag tänker att män och kvinnor måste samarbeta. Att vi kvinnor kanske har lika stort värde som ni män. Blir ni chockerad nu? Jag tror inte det. Jag tror att ni egentligen förstår. Jag tänker på det där ni sa om broar och bryggor, jag har nog alltid känt det som om jag befinner mig på en flotte, och då spelar det ingen roll om man tar plankor och bygger; det enda som händer är att flotten blir större. Jag tänker på er längtan bort; att den liknar min, att det egentligen är en längtan till något, en längtan att äntligen hitta... och gå över den där bron. Och kanske var det så det var med Rebecka? Ni möttes, och ni gjorde rum för varandra fast det inte var riktigt tillåtet. Jag tror inte på det som de andra säger, att det inte var något märkvärdigt. Jag tror inte att man använder andra människor på det sättet. Man försöker nå. Annars skulle man aldrig sträcka sig från första början. Men när man sedan nått fram är det inte säkert att man vet vad man ska göra."

Det här citatet talade verkligen till mig. Vi sträcker oss mot varandra och vi försöker bygga broar för att verkligen nå varandra, inte bara i kärleksrelationer utan i alla relationer. Ibland lyckas vi. Ibland är det kanske själva strävan att nå som är det viktiga. Ibland bygger vi och bygger och bygger men till slut visar det sig att vi sitter på en flotte och den vi försöker nå sitter på en helt annan flotte.

När man jobbar med människor bygger man broar åt alla håll. Man försöker nå fram. Ibland lyckas man.
Just nu så längtar jag mest efter att sitta på en färdig brygga med familjen och dingla med benen. Titta ut över det oändliga......och bara vara. Tillsammans i det lilla.

Mamman....

Jag vill berätta om mitt möte med "mamman". Läs om henne här först.

Nu är hon återförenad med sina pojkar och bor i Sverige tillsammans med dem och deras 3 småbröder. Hur de till slut hittade varandra är en ödesmättad och fantastisk historia som jag berättar en annan gång.

Hon möter oss i dörren med kindpussar och leenden. Jag känner mig välkommen och efterlängtad. Hon är en liten och nätt kvinna med djupa, mörka ögon och vackra drag. Hon känns gammal och ung på samma gång, värdig och ödmjuk, sorgsen och bekymrad men med ett varmt leende som hon försöker dölja med handen så vi inte ska se att hon har tappat flera tänder fram. Hon bjuder oss att sitta i soffan. Själv sätter hon sig på golvet. En av pojkarna dukar fram juice och kakor åt oss.

Det skulle vara lätt att få för sig att det var en bräcklig kvinna. Den nätta kroppsbyggnaden och det sätt som pojkarna behandlar henne på. Lite som en porslinsfigur. Det finaste och mest värdefulla de har men en aning hjälplös. Och beroende av dem för att kunna kommunicera på sitt nya lands språk. Hon är inte bräcklig, hon är stark och modig och handlingskraftig. Det måste hon vara för att ha klarat det hon har varit med om.

Vi försöker prata lite. Om barnen. Hon frågar om jag har en dotter, förstår jag till slut. Ordet för dotter kan jag ana mig till. Jag skulle vilja fråga henne hur hennes liv har varit. Jag skulle vilja veta hur hon tänker om framtiden i detta främmande land så långt från hennes eget. Jag vill tala om för henne att jag tror på henne, att hon kommer att lära sig svenska och hitta sin egen plats i detta lilla hörn av vår gemensamma värld. Framförallt skulle jag vilja tala om för henne att hon och hennes historia har berört mig djupt i hjärtat. Men jag nickar och säger 1 dotter, T.

Sjöjungfrun

Jag satt vid bassängkanten med de andra föräldrarna på simskolan och såg min dotter glida genom vattnet som en silverpil. Eller kanske snarare som en sjöjungfru, med håret som en glänsande sjal bakom henne. Som fartvind.

Sen saktade hon av, stannade till, låg i vattnet och njöt. Jag såg det på henne- njutningen. Och jag njöt. Njöt av känslan jag såg i hennes ansikte och njöt av hur vacker jag tycker hon är i sina lättsamma, smidiga rörelser i vattnet.

Mitt i njutningen hejdade jag mig. Jag kände hur mina tankar gled in på hur jag skulle hjälpa henne att bli snabbare, eller åtminstone lika snabb men under längre tid, att hålla i och hålla ut. Det var min tävlingsinstinkt som tog över. Min önskan att se henne "vinna", vara duktig, glänsa. En förälders önskan att, i all välmening, hjälpa sitt barn "lyckas", bli det bästa hon kan bli. Nä, har hon tävlingsinstinkt så kommer den när den kommer. Eller inte. Hon har nåt som är så oändligt mycket mer värdefullt- förmågan att njuta. Att vara i nuet. Att stanna upp och känna hur vattnet känns mot huden, att höra hur det låter när öronen täcks med vatten, att lägga märke till hur mönstret i taket ser ut, att känna vattnet bära upp kroppen när man låter den. Och att känna kraften i sin egen kropp när man tar i.

Förlora aldrig den förmågan min älskade T, och jag ska lära mig av dig!

Alltid hos dig av Maria Ernestam

Det är tur att man inte vet vilka beslut som är livsavgörande när man fattar dom. Det är tur att man inte vet vilka beslut man tagit som blir livsavgörande för kommande generationer. Det är ingen mening med att veta. För dom som kommer efter hade det inte kunnat vara på något annat sätt. Det är som det är. På gott och på ont.

I Maria Ernestams bok "Alltid hos dig" är det farmor Rakels beslut som är livsavgörande för barnbarnet Inga. Inga drabbas av en stor sorg när hennes man dör av en hjärtinfarkt. Mitt i sorgen och saknaden efter honom börjar hon leta sig tillbaka i tiden, in i sin farmors liv och öde. Farmor Rakels trygga uppväxt i en religiös familj, pappans död och hennes flytt till den stora staden. Hur hennes liv och hennes beslut får återverkningar ända in i nutiden, för Inga och för många andra människor.

Man skulle kunna kalla det här för en kärleksroman men för mig handlar den lika mycket om systerskap och det band som förenar generationer. Om släktskap och ett gemensamt arv. En gripande bok, väl värd att läsas!

Tant Effie....

Du har för alltid en plats i min barndoms goda minnen och en särskild plats i mitt hjärta.

Ibland får jag sån lust att....

....visa hela världen det finaste jag har!!! Och sen nöjer jag mig med att visa blommor och annat vackert men världsligt. Jag bestämde mig ganska direkt jag började blogga att jag skulle vara lite lagom anonym och framförallt att jag inte skulle visa bilder på mina barn. Jag har resonerat som så att bilderna inte längre tillhör mig när de läggs ut på nätet och jag vill "rå om" mina barn själv. Jag tänker också att jag vill att de ska få bestämma själva när de blir större om de vill synas på nätet.

En nyfiken fråga: Hur resonerar du? Har det varit självklart att göra på det ena eller andra sättet? Det finns inget rätt eller fel, jag är som sagt bara nyfiken och intresserad.....