Sjöjungfrun

Jag satt vid bassängkanten med de andra föräldrarna på simskolan och såg min dotter glida genom vattnet som en silverpil. Eller kanske snarare som en sjöjungfru, med håret som en glänsande sjal bakom henne. Som fartvind.

Sen saktade hon av, stannade till, låg i vattnet och njöt. Jag såg det på henne- njutningen. Och jag njöt. Njöt av känslan jag såg i hennes ansikte och njöt av hur vacker jag tycker hon är i sina lättsamma, smidiga rörelser i vattnet.

Mitt i njutningen hejdade jag mig. Jag kände hur mina tankar gled in på hur jag skulle hjälpa henne att bli snabbare, eller åtminstone lika snabb men under längre tid, att hålla i och hålla ut. Det var min tävlingsinstinkt som tog över. Min önskan att se henne "vinna", vara duktig, glänsa. En förälders önskan att, i all välmening, hjälpa sitt barn "lyckas", bli det bästa hon kan bli. Nä, har hon tävlingsinstinkt så kommer den när den kommer. Eller inte. Hon har nåt som är så oändligt mycket mer värdefullt- förmågan att njuta. Att vara i nuet. Att stanna upp och känna hur vattnet känns mot huden, att höra hur det låter när öronen täcks med vatten, att lägga märke till hur mönstret i taket ser ut, att känna vattnet bära upp kroppen när man låter den. Och att känna kraften i sin egen kropp när man tar i.

Förlora aldrig den förmågan min älskade T, och jag ska lära mig av dig!

Alltid hos dig av Maria Ernestam

Det är tur att man inte vet vilka beslut som är livsavgörande när man fattar dom. Det är tur att man inte vet vilka beslut man tagit som blir livsavgörande för kommande generationer. Det är ingen mening med att veta. För dom som kommer efter hade det inte kunnat vara på något annat sätt. Det är som det är. På gott och på ont.

I Maria Ernestams bok "Alltid hos dig" är det farmor Rakels beslut som är livsavgörande för barnbarnet Inga. Inga drabbas av en stor sorg när hennes man dör av en hjärtinfarkt. Mitt i sorgen och saknaden efter honom börjar hon leta sig tillbaka i tiden, in i sin farmors liv och öde. Farmor Rakels trygga uppväxt i en religiös familj, pappans död och hennes flytt till den stora staden. Hur hennes liv och hennes beslut får återverkningar ända in i nutiden, för Inga och för många andra människor.

Man skulle kunna kalla det här för en kärleksroman men för mig handlar den lika mycket om systerskap och det band som förenar generationer. Om släktskap och ett gemensamt arv. En gripande bok, väl värd att läsas!

Tant Effie....

Du har för alltid en plats i min barndoms goda minnen och en särskild plats i mitt hjärta.

Ibland får jag sån lust att....

....visa hela världen det finaste jag har!!! Och sen nöjer jag mig med att visa blommor och annat vackert men världsligt. Jag bestämde mig ganska direkt jag började blogga att jag skulle vara lite lagom anonym och framförallt att jag inte skulle visa bilder på mina barn. Jag har resonerat som så att bilderna inte längre tillhör mig när de läggs ut på nätet och jag vill "rå om" mina barn själv. Jag tänker också att jag vill att de ska få bestämma själva när de blir större om de vill synas på nätet.

En nyfiken fråga: Hur resonerar du? Har det varit självklart att göra på det ena eller andra sättet? Det finns inget rätt eller fel, jag är som sagt bara nyfiken och intresserad.....

Den lilla tanten med den lilla hunden....

....ja, så heter hon faktiskt i mitt huvud. Jag vet vad hon heter egentligen men för mig är hon lilla tanten med lilla hunden och JA, hunden måste vara med i namnet.

Jag kommer ihåg henne sen långt tillbaka, från hemmabyn. Hon åkte ofta buss hem från stan när jag åkte hem från gymnasiet. Hon fångade mitt intresse på nåt vis. Kanske var det att hon var så liten och smal. Kanske att hon höll så hårt i handväskan och snörpte så hårt igen munnen. Hon såg alltid arg och sur ut. Hon gick med små, små steg. Och hon luktade cigaretter. Hunden var bjäbbig.

Gräset på hennes gård var alltid exakt lika långt. Blommorna stod i raka, prydliga rader i rabatterna. På vintrarna var snökanterna som skurna, raka och exakta.

Många år senare när jag gick promenader i byn med mammas fantastiska under av vänlighet till hund, en collie - G den äldre, så mötte jag ofta den lilla tanten med den lilla hunden ute på deras gård. Lika prydligt och exakt som vanligt. G den äldre och den lilla hunden var alldeles uppenbart vänner så jag brukade stanna och prata med den lilla tanten med den lilla hunden. Hon kunde vara lite "vass" kanske men hon log och skrattade och berömde både mig, mamma och G den äldre. En trevlig liten tant med en trevlig liten hund.

Det jag vill säga med detta långa inlägg är att ensamhet ibland tar sig underliga uttryck. Ett hej, ett leende och kanske en liten pratstund kostar så lite men kan betyda så mycket. Och vem vet du (jag) kanske lär dig (mig) nånting.......

Hur många gånger måste man göra nåt innan det räknas som tradition?

Lilla familjen hade kräftskiva i helgen. På inne-altan. En mycket uppskattad repris från ifjol. Nytt för i år var citronätartävlingen som vanns av T.

Även om jag kan längta- mycket- efter att ha en riktigt liten i familjen igen så är det rätt skönt att kunna göra såna här saker tillsammans på ett så enkelt sätt. T och L skalade i stort sätt sina kräftor själv och "byggde ihop" sina mackor så som de ville ha dom. Det var bara skönt och roligt och trevlig och gott förstås.

Så min fråga blir, kan jag bestämma redan nu att det är en tradition? Eller måste vi ha gjort det fler gånger först?

Jag vill....

Nyckelord: Självförtroende.........Självtillit..........Själ-känsla

Mina personliga mål under läsåret:

*Jag kan tala om för andra människor vad jag är bra på utan att våndas och utan att använda ord som 'kanske' eller 'nog' eller 'ganska'.

*Jag känner mig nöjd och tillfreds med min arbetsinsats varje dag. Jag uppmärksammar mig själv på allt det jag gör som är bra.

*Jag vet att jag gör ett bra jobb och att jag är bra på mitt jobb.

*Jag lyssnar på mig själv och litar på min intuition och mitt sätt att vara.