Ibland får jag sån lust att....

....visa hela världen det finaste jag har!!! Och sen nöjer jag mig med att visa blommor och annat vackert men världsligt. Jag bestämde mig ganska direkt jag började blogga att jag skulle vara lite lagom anonym och framförallt att jag inte skulle visa bilder på mina barn. Jag har resonerat som så att bilderna inte längre tillhör mig när de läggs ut på nätet och jag vill "rå om" mina barn själv. Jag tänker också att jag vill att de ska få bestämma själva när de blir större om de vill synas på nätet.

En nyfiken fråga: Hur resonerar du? Har det varit självklart att göra på det ena eller andra sättet? Det finns inget rätt eller fel, jag är som sagt bara nyfiken och intresserad.....

Den lilla tanten med den lilla hunden....

....ja, så heter hon faktiskt i mitt huvud. Jag vet vad hon heter egentligen men för mig är hon lilla tanten med lilla hunden och JA, hunden måste vara med i namnet.

Jag kommer ihåg henne sen långt tillbaka, från hemmabyn. Hon åkte ofta buss hem från stan när jag åkte hem från gymnasiet. Hon fångade mitt intresse på nåt vis. Kanske var det att hon var så liten och smal. Kanske att hon höll så hårt i handväskan och snörpte så hårt igen munnen. Hon såg alltid arg och sur ut. Hon gick med små, små steg. Och hon luktade cigaretter. Hunden var bjäbbig.

Gräset på hennes gård var alltid exakt lika långt. Blommorna stod i raka, prydliga rader i rabatterna. På vintrarna var snökanterna som skurna, raka och exakta.

Många år senare när jag gick promenader i byn med mammas fantastiska under av vänlighet till hund, en collie - G den äldre, så mötte jag ofta den lilla tanten med den lilla hunden ute på deras gård. Lika prydligt och exakt som vanligt. G den äldre och den lilla hunden var alldeles uppenbart vänner så jag brukade stanna och prata med den lilla tanten med den lilla hunden. Hon kunde vara lite "vass" kanske men hon log och skrattade och berömde både mig, mamma och G den äldre. En trevlig liten tant med en trevlig liten hund.

Det jag vill säga med detta långa inlägg är att ensamhet ibland tar sig underliga uttryck. Ett hej, ett leende och kanske en liten pratstund kostar så lite men kan betyda så mycket. Och vem vet du (jag) kanske lär dig (mig) nånting.......

Hur många gånger måste man göra nåt innan det räknas som tradition?

Lilla familjen hade kräftskiva i helgen. På inne-altan. En mycket uppskattad repris från ifjol. Nytt för i år var citronätartävlingen som vanns av T.

Även om jag kan längta- mycket- efter att ha en riktigt liten i familjen igen så är det rätt skönt att kunna göra såna här saker tillsammans på ett så enkelt sätt. T och L skalade i stort sätt sina kräftor själv och "byggde ihop" sina mackor så som de ville ha dom. Det var bara skönt och roligt och trevlig och gott förstås.

Så min fråga blir, kan jag bestämma redan nu att det är en tradition? Eller måste vi ha gjort det fler gånger först?

Jag vill....

Nyckelord: Självförtroende.........Självtillit..........Själ-känsla

Mina personliga mål under läsåret:

*Jag kan tala om för andra människor vad jag är bra på utan att våndas och utan att använda ord som 'kanske' eller 'nog' eller 'ganska'.

*Jag känner mig nöjd och tillfreds med min arbetsinsats varje dag. Jag uppmärksammar mig själv på allt det jag gör som är bra.

*Jag vet att jag gör ett bra jobb och att jag är bra på mitt jobb.

*Jag lyssnar på mig själv och litar på min intuition och mitt sätt att vara.

Sista Semesterdagen för den här gången....

Sorgligt men sant. Den var skön i alla fall; både dagen och semestern!

Lägesrapport från Huset i Hörnet

För snart två veckor sen tog jag barnen med mig på bussen och åkte hem till mamma och pappa. Jag trodde att jag skulle fortsätta att blogga därifrån men det var så skönt att "bara vara" så det blev ett oplanerat uppehåll.

Vi träffade min bästaste kompis H och hennes underbara barn. Det är så skönt med en kompis som är så självklar att fast vi inte träffas så ofta så "känns det som igår" varje gång. Banden är starka helt enkelt, vi hör ihop. Också fascinerande vilken stolthet jag känner när jag ser hennes barn. Fina, fina barn!
Vi hann med en loppis, lite "turistande", träffa barnens farmor och farfar och sist men inte minst en del "hängmattande" och mammas goda mat!

Just nu befinner jag lite i "sorg" efter att ha läst ut en bra bok, nämligen "Kunzelmann & Kunzelmann" av Carl-Johan Vallgren. Inte alls i samma klass som "Den vidunderliga kärlekens historia" men icke desto mindre fänglsande. Två människoöden, far och son, varvas i boken. En väldigt sympatisk man och en allt annat än sympatisk son som man trots allt känner mer och mer ömhet inför. Läs den!

Jag är en typiskt "samlare". Jag har blivit bättre och bättre på att kasta saker under årens lopp men en sak som jag bara inte kan göra mig av med är kläder! Trasiga kläder sparas för att jag ska "göra nåt" av dem såsmåningom.... Nu har jag faktiskt gjort nåt med några par gamla jeans (och fick lite blodad tand). Dels har jag lappat barnens jeans och mina egna (ett sparat par trasiga favvo-jeans det också) men också sytt lite nya grejer, bl.a. ett pennfack som jag tänker använda på jobbet. Jag har hört att just jeanstyg belastar miljön väldigt hårt. Det krävs stora arealer bomullsplanteringar för att tillverka jeanstyg. Så, till på köpet, känns det lite bra i miljösamvetet att återanvända...... :-) Förutom det så har min skaparlusta stillats med att börja sticka på ett par tjocksockar till T som har vuxit ur alla sina. Det kan ta lite tid så jag måste börja redan nu....

På måndag börjar jag jobba igen efter en lång, härlig semester. Jag älskar mitt jobb (för det mesta) men jag kan ändå inte påstå att jag längtar......

Ett långt inlägg om allt och ingenting.

Nya hyresgäster!

Vi har idag fått nya, specialinbjudna (eller möjligen tvångsförflyttade), hyresgäster i vår paprikaplanta! Två nyckelpigor har fått ett nytt hem, jag hoppas att de trivs och stannar länge. Mat ingår i hyran. Det är "all-you-can-eat-lus-buffé" varje dag så länge det finns kvar en endaste en. Lössen var mindre förtjusta, välkomnade inte alls de nya, snarare flydde de så snart de fick syn på dom. Otrevliga typer dom där lössen, fast jag kan väl kanske förstå dom lite grann. Jag är i alla fall förtjust och hoppas på en lång vänskap med de kära nya nyckelpigorna! Varmt Välkomna!

Ser du dom förresten? Båda två syns på bilden!