Till en mamma som i ett annat liv kunnat vara jag...

Det finns en kvinna i en helt annan del av världen som jag aldrig har träffat men som ändå har påverkat mig på ett sätt jag inte helt och fullt förstår. Kanske hon påverkar mig så starkt just för att hon är mamma. Och för att hennes öde är så olikt mitt eget priviligierade liv.

Hon skickade iväg två av sina barn från det krigsdrabbade land de kommer från för att rädda deras liv. Senare flydde hon själv med de barn hon hade kvar hos sig.

Det dröjde över två år innan hon, av en sagolik slump (ödet?), fick kontakt med dem igen. Då hade de, efter många om och men, tagit sig till Sverige och fått uppehållstillstånd här. Barnen är 16 och 13 år och jättefina på alla sätt och vis, men ensamma. Trots att det finns människor här som verkligen bryr sig om dem och hjälper dem. De vill inget hellre än att återse sin mamma och sina småsyskon.

Jag skickar henne alla mina goda tankar, kraft och energi att fortsätta kämpa för att få komma hit till Sverige och återförena sin familj. Jag sänder en vädjan till de som bestämmer att visa medmänsklighet. Jag fortsätter att stötta de människor som finns här för barnen i Sverige och som jobbar för att hjälpa mamman och barnen.