När jag gick på gymnasiet krigades det i f.d. Jugoslavien. Vi hade en väldigt engagerad samhällskunskapslärare (som jag nog tyvärr inte uppskattade så mycket som han förtjänade) som försökte lära oss om detta krig. Trots hans engagemang greppade jag aldrig riktigt vad det kriget egentligen handlade om. Det fanns liksom ingen tydlig ond och god sida, inget självklart rätt och fel. Efter att ha läst Fausta Marianovic´s bok "Sista kulan sparar jag åt grannen" är det fortfarande svårt att begripa vad det handlade om. Hur kunde det gå som det gick? Men krigets fasor för en helt vanlig kvinna och mamma börjar klarna för mig och jag känner mig faktiskt ganska tom. Hur kan vi människor göra så här mot varandra?Trots alla hemskheter finns det ljusglimtar, människor som höjer sig över eländet och visar sann medmänsklighet. Jag inser också vilken enorm vilja och fantastisk tur som krävs för att ta sig från ett krigsdrabbat land tillsammans med sina barn. Jag är full av beundran!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar