Åtminstone en gång varje vinter vill jag uppleva den där riktigt, riktigt stränga kylan. När det är så kallt att näsborrarna fryser ihop om man andas genom näsan och man måste skydda tänderna mot kylan med läpparna om man andas genom munnen. Täckjackan prasslar som om den vore gjord av papper och snön knastrar högt för varje steg man tar. Buffen eller halsduken måste dras upp över hakan och in under mössan, glipan mellan handskarna och ärmarna måste täckas och tätas omsorgsfullt. Vinden biter i kinderna och man går fort för att, om möjligt, springa ifrån kylan.
De här dagarna är ofta så vackra att det nästan gör ont. Vita, gnistrande, klara och rena. Man känner att man lever och man är tacksam över livet och taket över huvudet och väggarna runt om. Själen får påfyllning. Och kroppen längtar efter värmen från braskaminen och en rykande kopp kaffe......men njuter ändå av nuet.
Fotona är tagna en helt annan sorts dag. En blå dag i januari, på skidutflykt. En ganska varm förmiddag, innan solen helt har gått upp. Också en njutningsfull dag som jag önskar att alla fick uppleva.....
Kul att du är hemma i huset på hörnet.
SvaraRaderaVilka otroligt vackra foton.
Jag tycker om att uppleva vinterkyla, sommervärme, vårens snösmältning och nyvaknat liv både inom som utom. Det ska kännas på alla plan att man lever och finns till.
M och jag provade en mycket kall natt att slå upp fjälltältet alldeles vid husknuten, för att få uppleva hur det skulle kännas. Och det blev en annorlunda och skrattig upplevelse.
Med mössorna på huvudet(för att inte riskera att håret skulle frysa fast i tältduken) låg vi och pratade och fnissade om andra roliga äventyr vi haft för oss.
Innerligt varma kramar från humlina
:) Det har varit en fantastisk helg med utevistelse! DET var efterlängtat! Tänk att jag trodde att tiden vid nollgradersstrecket var bortglömt...
SvaraRaderaÖnskar dig en underbar vecka!
kram anna