....ja, så heter hon faktiskt i mitt huvud. Jag vet vad hon heter egentligen men för mig är hon lilla tanten med lilla hunden och JA, hunden måste vara med i namnet.
Jag kommer ihåg henne sen långt tillbaka, från hemmabyn. Hon åkte ofta buss hem från stan när jag åkte hem från gymnasiet. Hon fångade mitt intresse på nåt vis. Kanske var det att hon var så liten och smal. Kanske att hon höll så hårt i handväskan och snörpte så hårt igen munnen. Hon såg alltid arg och sur ut. Hon gick med små, små steg. Och hon luktade cigaretter. Hunden var bjäbbig.
Gräset på hennes gård var alltid exakt lika långt. Blommorna stod i raka, prydliga rader i rabatterna. På vintrarna var snökanterna som skurna, raka och exakta.
Många år senare när jag gick promenader i byn med mammas fantastiska under av vänlighet till hund, en collie - G den äldre, så mötte jag ofta den lilla tanten med den lilla hunden ute på deras gård. Lika prydligt och exakt som vanligt. G den äldre och den lilla hunden var alldeles uppenbart vänner så jag brukade stanna och prata med den lilla tanten med den lilla hunden. Hon kunde vara lite "vass" kanske men hon log och skrattade och berömde både mig, mamma och G den äldre. En trevlig liten tant med en trevlig liten hund.
Det jag vill säga med detta långa inlägg är att ensamhet ibland tar sig underliga uttryck. Ett hej, ett leende och kanske en liten pratstund kostar så lite men kan betyda så mycket. Och vem vet du (jag) kanske lär dig (mig) nånting.......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja tänk om vi kunde kosta på oss lite medkänsla om omtanke oftare.
SvaraRaderaFör en tid sedan kom jag att tänka på en gammal lärare som jag hade förut. Via Facebook kom jag i kontakt med hennes släktning. Så jag bad henne framföra hur mycket jag tyckt om min lärare och att det var något jag visste jag delade med mina klasskompisar. Släktningen framförde det och berättade sedan hur glad min gamla lärare blev att få höra det. Fick samtidigt veta att hon haft svåra hälsoproblem. Så idag är jag så glad att jag tog kontakt och framförde det jag tänkt på i så många år. Ofta tänker man inte på sånt förrän det är för sent.
Den lilla damen med den lilla hunden finns inte mer, men jag vet på att den lilla stunden du gav henne med lite småprat gladde henne för hon pratade alltid varmt om dig. Tänk så lite det behövs för att göra någon glad!
SvaraRaderaMamma