Kommer ni ihåg hur det var?

När jag skulle hämta barnen idag så passerade jag en flicka i 10-årsåldern som stod i ett dike helt uppslukad av den tunna ishinnan och snön och löven som fanns där. Jag förflyttades raskt tillbaka till min egen barndom och min fascination med diket som fanns på hemväg från min skola.

Den bästa tiden var tidigt på våren, när snön började smälta och diket blev till en porlande bäck där vi kunde segla pinnar, snöbollar och skräp. Det bildades tunnlar av is och snö som våra "båtar" seglade igenom. Ibland kom de ut på andra sidan, ibland fastnade de någonstans på vägen. Ibland byggde vi hinder, framförallt när snön hade smält bort ännu mer och vi såg båtarna bana sin väg. Det var tider det!

Som barn är vi så bra på att vara i nuet. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på det. Tänk om vi kunde återerövra den förmågan?!